Om Jacob

Jag växte upp i ett brukssamhälle i Bergslagen. Där fanns trolska sjöar och skogar, makalös natur, men också en tyst överenskommelse om att allt, precis allt, var åt helvete. Man kunde se det i människors ansikten, tidigare stolta, stoiska, nu förtvivlade över att deras arbeten kunde tas ifrån dem vilken stund som helst. Obarmhärtigt gjordes hela orter överflödiga, orter som försett Sverige med industrier och jobb som man kunde ta på, jobb som kunde mätas. Men nu skulle Sverige sluta vara världens industrihall, vi skulle ha eget kontor och besöksfåtölj i läder. Ut med starka nypor, in med vassa armbågar och vattenkammat hår. Bruksortsfolket gick igenom den kollektiva frustrationen av att inte vara behövda, stod på ett hårt betonggolv och såg det nya Sverige sätta sig på en snurrstol och använda låtsasord som ergonomi och musarm.

Så i tjugoårsåldern flyttade jag till London, kanske för att bli någon eller något, jag vet inte, kanske för att jag drömde om brittisk tweed och piprökande studentsällskap, att bara komma ifrån kundtjänstjobbet jag hade då, eller för att jag ville ha äventyr – vem känner sina egna motiv när man är tjugo?

Det blev fyra år i London, jag pluggade journalistik, filosofi och religionsvetenskap. Inte en tillstymmelse till tweed eller piptobak, jag kom sådär 70 år försent för det, men jag fick på sätt och vis ändå ett äventyr. Såg arga studenter protestera mot ett stundande Irakkrig. Blev knivrånad. Hörde Nelson Mandela tala. Hörde sirenerna och upplevde rädslan och misstänksamheten efter ett terrordåd. Såg psykoser på nära håll. Musikaler också. I en sådan miljö, studentliv i en internationell storstad, är allting så förtätat, det är som att allt balanserar på en knivsegg, det är en plats av extrem potential, åt båda hållen. En del lades in på psyket, andra fick prestigefyllda jobb. Kaos och Gud och det där. Det kändes som att jag befann mig i den stora världen.

Nu lever jag långt ifrån där det händer. I Småland, med familj. Jag målar plank och drar upp ogräs. Jag har en elektriker som jag kallar min elektriker. Jag står på ICA med nötfärs i ena handen och blandfärs i andra och väger alternativen som på våg. Visst, blandfärs är billigare, men varför är det billigare? Varför?

Men var jag än är, i vemodiga bruksorter, i storstäder eller i det småländska bibelbältet, så inser jag att jag alltid har mig själv att dras med. Honom kommer jag aldrig ifrån. Därför är alla ställen ändå så lika varandra. Ljuset från deras skönhet eller fulhet liksom bryts genom mitt inre prisma, delas upp i samma beståndsdelar, oavsett om jag är här eller där.

Och det är det som är poängen. I människors inre, det är där det händer. Det är där berättelsen finns. Det är där jag vill att mina texter ska röra sig.

jacob sundberg
%d bloggare gillar detta: