–en novell om rätt värdegrund
Franks huvud bultade av sorlet i det avlånga mötesrummet. Förvrängda spegelbilder av deltagarna dansade i det gula bordets polerade yta. Han nöp sig vid näsroten.
”Nej”, sade han. ”Nej, nej, nej.”
Det blev omedelbart tyst. Mittemot satt Monica, frusen i en förklarande handgest. Bredvid henne satt John och kliade sig på nästippen med ovansidan av pekfingret. Blickarna var riktade mot Frank, förutom Oves, som nervöst fästes i väggen.
”Varför inte?” sade John.
Ända sedan kommundirektören dumpade uppdraget i knät på Frank hade han haft återkommande migränattacker. Transjö fyllde 200 år, det skulle firas med en jubileumstidning – en propagandaskrift för att lyfta bygdens förträfflighet. Inte en brevlåda på Höglandet skulle undkomma. Men hur fyllde man fyrtio sidor om något så obetydligt som lilla Transjö? Franks huvudvärk tilltog.
Han började ångra att han hade samlat hela kommunikationsavdelningen för en ”agil brainstorming”. Det var han, kommunikationschefen, som skulle få bära hundhuvudet om resultatet blev ett pekoral.
”Varför inte?” upprepade John.
”Därför att vi inte är Nässjö. Vi är Transjö”, sade Frank. ”Ingen orkar läsa en massa historia. ’Åh, titta på oss, vi har järnvägen’, vem bryr sig? Vi blickar framåt. Här och nu. Ut med det gamla, in med det nya. Vi vill att innehållet ska spegla Transjö 2025, inte berätta om det som varit.”
Monica räckte upp handen.
”Ja, Monica?”
”Vi kan väl ha några inslag om lokala kändisar? Sådana som sätter Höglandet på kartan.”
Frank strök sig på hakan och hummade tankfullt. ”Ja. Jo.”
Ove sken upp. ”Lena Philipsson?”
”Men Ove!” Monica skrattade. ”Hon är ju från Vetlanda.”
Ove sjönk ihop i sin stol. ”Jag vet. Men jag tänkte bara …”
”Dessutom”, sade Frank, ”är hon alldeles för vit. Kvinna, visserligen, men väldigt, väldigt vit.”
Alla nickade allvarligt, blickar möttes i ömsesidigt bekräftande.
”Sant”, sade Ove. ”Vi måste ha, vad heter det, mångfald.”
Frank pekade på honom och log. ”Exakt.” Han ställde sig upp, plockade upp en filtpenna och ställde sig vid whiteboardtavlan. ”John!” sade han och riktade pennan mot honom. ”Tankar?”
John vägde på stolen. ”Vi kanske ska börja med att lista minoriteter som borde vara med. Annars är det lätt att vi glömmer någon grupp. Så kan vi bygga en innehållslista efter det.”
”Utmärkt”, sade Frank. Han tog av korken av pennan. ”Kör igång.”
”Någon svart, förstås”, sade John.
Monica stötte till John med armbågen. ”Bra, John.”
Frank började skriva på tavlan men färgen tog slut så han tog ett steg åt sidan och hämtade en ny penna. ”Svart”, upprepade han när han hade skrivit färdigt. Han vände sig om. ”Fler?”
”Jag känner en dvärg”, sade Ove. Han sökte med blicken runt bordet för att få medhåll.
”Kortväxt”, rättade Frank. ”Bra, jag skriver det här. Kan han ställa upp på en intervju, tror du, din dvärg?”
”Jag kollar direkt.” Ove fiskade upp sin mobiltelefon ur fickan och började knappa på den.
”Mer?” Frank snurrade pennan i handen, varv efter varv.
”Muslimer. Vi måste ha med muslimer”, sade Monica.
”Givetvis, givetvis.” Frank hann skriva ”mus” på tavlan innan han hejdade sig. Han vände sig om och sken upp. ”Kan vi få en dvärg i slöja rentav? Va? Tänk er det som omslagsbild. Två i ett! Skulle knappast tro att Nässjö lyckas med det, va? De skulle säkert ha någon vit, medelålders man på omslaget.”
”Vita män!” fnös John. Han gjorde en äcklad grimas. ”Fy!”
”Men en dvärg i slöja!” sade Frank. ”Föreställ er! Transjö, vi är moderna, vi är framåt. Jämställda. Hållbara. Allt sådant.”
”Jag kan se rubriken framför mig redan nu”, sade John. ”Hon är liten – Allah är större.”
”Så ska jag fråga min dvärg eller inte?” Ove tittade upp från sin mobiltelefon på vilken han omsorgsfullt höll på att författa ett meddelande.
”Du kan vänta med det”, sade Frank.
Frank skrev Johns rubrik på tavlan. Det började hända grejer, det kände han. De var inne i ett sällsynt flow, det gällde att ta vara på det momentum som höll på att byggas upp. I samma ögonblick knackade det på dörren. Frank stönade och vände sig om.
”Vad är det nu, då? Åh, ursäkta”, sade han när han såg att det var kommundirektören som tittade in.
Hon vinkade diskret och log, halva kroppen i dörröppningen, andra halvan osynlig. ”Ursäkta att jag stör. Jag vill bara säga att jag har fullt förtroende för ert arbete.”
”Tack”, sade Frank.
Hon stod kvar en stund under tystnad och ögnade var och en av de närvarande.
”Nej, då ska jag bege mig igen. Inga vita män i tidningen, bara, okej?” Hon gick ut och stängde dörren igen.
”Spot on”, sade John. ”Vi är så samspelta med the big boss.”
”Älskar henne”, sade Ove.
Frank log snett. Han visste vad som krävdes för att klättra i karriären, vilka åsiktsströmningar han skulle glida med i, vilken terminologi som behövde användas – han älskade att strössla med låtsasord som cis-män icke-binär. Det var trams, det visste han, en tankelek för människor som hade för mycket tid över, men det gällde att gå i takt med tidsandan om man skulle säkra sin framtid. Ett par år till som kommunikationschef i Transjö, sedan skulle han avancera vidare. Eksjö, kanske? Säkert bättre betalt. Det var en stad med dignitet, de gick raka i ryggen. Officerare, den typen av folk. Han kände chefen där, Blom. De hade träffats i alla fall, på någon sådan där regional tillställning, utbytt ett par meningar. De kände till varandra, och i den här branschen var det värt mycket. Han borde skriva till Blom, bara några rader. Inte en ansökan, mer en lättsam trevare.
Var var han nu, minoriteter?
”Fler grupper?” Han spärrade upp ögonen och sköt fram huvudet.
De tre kommunikatörerna satt och tänkte. John framåtböjd, Ove med blicken i taket och öppen mun, Monica med ansiktet i ena handen. John bytte position, satte fingret i luften som för att vilja säga något, men verkade sedan ändra sig och återgick till tankearbetet.
”En jude … kanske?” sade Monica. Tonläget var försiktigt, Frank anade rädsla i hennes ögon.
Frank lade pannan i djupa veck, hummade och lät huvudet gunga i sidled. ”Jag tror inte att det är en god idé.”
”Varför inte?” Monica lutade sig framåt. ”Förintelsen är alltid ett aktuellt ämne.”
Frank kliade sig i huvudet och gjorde en grimas. ”Alltså, det där med förintelsen kan vara känsligt.”
”Känsligt? Det är väl själva poängen”, sade hon. ”Vi får inte glömma.”
”Jag förstår hur du menar. Men det finns många i Transjö som kanske inte riktigt …”
”Inte riktigt?”
Frank kände hur det hettade i ansiktet. ”Inte riktigt … tror på förintelsen.” Han slog ut med armarna.
”Vad är det du säger?” sade Monica.
”Och även om de tror på den så kanske de tycker att den var, vad ska man säga … nödvändig”, fortsatte Frank. ”Vi vill inte göra folk upprörda, du vet. Judar väcker känslor.”
”Det låter helt befängt!” sade Monica. ”Ska vi låta nazister bestämma om vår jubileumstidning?”
Frank vaggade huvudet i sidled. ”Nazister och nazister.”
”Men vad menar du då?” Monica var röd i ansiktet.
”Stopp!” Frank satte upp handen. ”Inga judar i vår tidning, är det förstått?”
En tystnad sänkte sig över rummet, men snart hördes steg utanför dörren. Dörrhandtaget trycktes ned och kommundirektören stod i öppningen igen.
”Vad är det jag hör?” sade hon.
”Frank säger att det ska vara en judefri tidning”, sade Monica och pekade på honom.
”Det lät dumt”, sade Frank. ”Det medger jag.”
”Lugn, lugn.” Kommundirektören blundnickade. ”Frank har en poäng. Det finns ingen anledning att spä på motsättningar i Transjö.”
Kommunikatörerna såg frågande på varandra.
”För ni gör väl inte en tidning för att slita isär vårt samhälle? Vill ni avsiktligt såra stora delar av vår befolkning?” Kommundirektörens ton hårdnade.
”Självfallet inte”, sade Monica och såg skamset ner i bordet.
”Tänkte inte på det”, sade John.
Monica tittade upp under lugg. ”Vi kanske kan ta med en zigenare istället?”
”En rom! Du menar en rom”, sade Frank.
”Ursäkta, en rom, menar jag.”
Frank skakade på huvudet. ”Vad är det för människosyn ni har?”
Kommundirektören hade nu tagit några kliv in i rummet och stod med armarna i kors bredvid Frank. Båda såg besviket på kommunikatörerna, som hängde med sina huvuden.
”Vad är detta, Frank? Vad är det för gäng, egentligen?” Kommundirektören snörpte med munnen.
”Jag föreslår”, sade Frank, gjorde en teatralisk konstpaus och andades långsamt in.
Och långsamt ut.
”Jag föreslår att vi tar ett möte nästa vecka istället. Då börjar vi om. Under tiden kan ni reflektera över vår värdegrund.”
Kommunikatörerna nickade.
”Dåså. Jag skickar en ny mötesbokning.” Frank packade ihop sina saker och gick ut först av alla.
Han rusade ner för trapporna och ut på gatan. Åt helvete med tidningen. Vad spelade det för roll om hundra år? Han kanske till och med hade hunnit byta jobb när skiten väl kom ut. Det var ett sjunkande skepp, detta Transjö.
Höstsolen kastade sina sista, värmande strålar på honom. Han kisade mot lövverket på en gulnad klotlönn, drack djupt av den friska luften. Det var något med hösten, den gav löfte om nya äventyr. Kanske satt det i sedan skoltiden, nytt läsår, nytt pennfodral, en mängd oskrivna papper.
Han gick mot stationen, med lite tur skulle han hinna med ett tidigare tåg än vanligt. Kanske skissa på en ansökan till Eksjö i kupén? Se sin spegelbild avteckna sig i fönstret mot ett försvinnande Transjö medan brevet tog form. Hösten, ändå. Tåg, ändå.
Monica hade känt sig genuint skamsen över zigenarincidenten. Frank log för sig själv. Att hon hade drivit barnhem gav henne inget frikort från skuldspelet; använde man fel ord var man ute. Frank var expert. Här gällde samma regler som i vilda västern, det handlade om att dra snabbast, skjuta ner sin opponent innan de hann före – men istället för bly bestod ammunitionen av kletiga anklagelser. Det fanns ingen utomstående auktoritet som hade makt att döma, ingen högre instans att åberopa; det var alla mot alla i detta laglösa land. Det som stod på spel var inte livet utan något mycket mer värdefullt: ens rykte.
Han hade haft tur denna gång, först hamnat i Monicas bakhåll för att räddas av kommundirektören. Chefen hade varit med förr, det såg man. Om man bara var tillräckligt säker på sin sak kunde man få en judefri tidning att dofta av moralisk skärpa och urskillningsförmåga. De satt nog kvar ännu, kommunikatörerna, och begrundade sitt skamliga agerande. Frank skrattade halvhögt när han klev på tåget. Monica, en rest från det förflutna. Förintelsen, det var så 1900-tal.
När han satte sig ner i kupén löpte en kall kår längs ryggen på honom: han hade glömt plånboken på kontoret och med den tågkortet. Skit! Han såg sig om. Ingen kontrollant i sikte, bara några unga kvinnor som satt med sina mobiler snett framför honom.
Inget att göra. Han lutade sig bakåt och blundade.
Tjenare, Blom. Du känner nog till mig. Du vet att jag har lång erfarenhet av ledande befattningar inom kommunikation. Inom kommunal verksamhet? Jag har gedigen erfarenh… Hej Blom, jag skriver till dig med ett förslag. För rättframt? Bäste Herr Blom, jag vill härmed söka tjänsten som kommunikationschef i Ek…
”Biljettkontroll.”
Frank kände en lätt knuff på axeln och tittade upp på en uniformerad kvinna. Han log sitt varmaste leende.
”Jag måste medge att jag har glömt mitt månadskort på kontoret. Jag åker här varje dag, känner du igen mig?”
”Ingen biljett?” Hon rättade till sitt hår och tittade ner i sin handdator.
”Jag har betalat. Mitt månadskort ligger på kontoret.”
”Det blir en straffavgift på nittonhundra kronor, då.”
”Du kan väl åtminstone titta på mig när du pratar med mig? Vi ses varje dag, du och jag.” Han pekade växelvis på sig själv och konduktören. ”Du borde minnas mig. Jag tänker inte betala någon straffavgift.”
En av de unga kvinnorna höll upp sin mobiltelefon i hans riktning. Filmade hon honom?
Konduktören knappade på handdatorn. ”Tror du att du kan köra med mig för att jag är kvinna, kanske?”
Frank hörde sig själv skratta till innan han lade band på sig och gjorde en så allvarlig min han kunde. ”Inte alls”, sade han. ”Jag skulle aldrig komma på tanken.”
”Försöker du göra dig lustig på min bekostnad?” Konduktören höjde rösten, kvinnan med mobilen ställde sig upp bakom henne för en bättre kameravinkel.
”Kan vi inte vara lite resonliga?” Frank försökte tala så lugnt han kunde.
”Resonliga? Är jag hysterisk, tycker du? En hysterisk kvinna, säger den så rationelle mannen.” Hon böjde sig mot honom. ”Åh, lär mig allt om logik och förnuft, du vise man”, sade hon med tillgjord röst.
”Det här är bara löjligt.” Frank var röd i ansiktet. ”Jag har betalat för mig, låt mig bara vara.”
Konduktören ställde sig bredbent med händerna i sidorna.”Du får gå av tåget.”
”Gå av? Här? Du skämtar.”
”Vid nästa stopp.” Hon sträckte ut handen mot honom, men han drog sig undan.
Hon gjorde ett nytt försök att dra upp honom, men när han vägrade skrek hon: ”Släpp mig! Släpp mig!”
Frank ryggade tillbaka av fasa, höll upp händerna i en fredlig gest. Vad höll hon på med?
Fler människor hade samlats omkring dem. ”Antastar han dig?” hörde han en mansröst säga.
”Vilket svin!” ropade någon av tjejerna.
Innan han hann höra något mer kände han hur han blev nedsliten på golvet av starka händer och snart låg han där med främmande knän och armar i ryggen. Han kände någons andedräkt precis vid örat.
”Ring polisen”, sade konduktören. Hon var andfådd.
”Jag håller den jäveln”, sade en röst. En bekant röst. Var hade han hört den?
”Lås hans armar.” Den lät så bekant!
Franks bröstkorg pressades ihop ytterligare och han fick svårt att andas. Han gjorde en kraftansträngning för att vrida huvudet några centimeter och nu såg han vem det var som höll fast honom.
Deras blickar möttes och mannens ansikte förvreds av förvåning och ilska när han kände igen Frank.
Greppet lossades något och Frank stirrade in i ett par stora, förtvivlade ögon.
”Alltså, fy fan”, väste Blom. ”Du borde skämmas.”