När jag kliver in i flödet på LinkedIn, dras jag snabbt ned i en malström av goda råd. Någon vet precis hur jag ska göra för att öka min försäljning, en annan hur jag bygger upp mitt personliga varumärke. En tredje skickar upp ett citat mot en bild av en bergstopp: ”Ett problem är bara en möjlighet i förklädnad.” En fjärde talar rakt in i sin mobilkamera och utmanar mig att följa tre enkla råd för ett framgångsrikt liv.

Antingen befinner jag mig i The Upside Down eller så stämmer det att alla i min omgivning har blivit coacher. Chefer som bagare, butiksbiträden som nätverkstekniker – alla har plötsligt bestämt sig för att de nu är inspirationstalare. Experter. Gurus. Profeter. ”Följ mig och jag ska leda dig till ett land som flyter av mjölk och honung.”

Det de har gemensamt, förutom att de bär titeln coach, är att de tycks vara optimistiska om just dina möjligheter att förverkliga dig själv. Och att de inte pratar speciellt mycket om problem – förutom som just förklädda möjligheter.

De har i och för sig funnits länge, profeterna för positivt tänkande, men tidigare har man sett dem främst på stora scener i USA, från vilka de säljer den amerikanska drömmen – deras gemensamma religion. Redan 1955 skrev Will Herberg boken ”Protestant, Catholic, Jew” där han menade att amerikanernas religion i grunden är densamma, oavsett nominell tillhörighet – nämligen att man tror på tro som sådan. Trons innehåll är underordnat denna övergripande religion, som Herberg kallade ”The American Way of Life”. Kanske kan det förklara grogrunden till en del amerikanska så kallade ”mega church pastors” som synkretistiskt har byggt in filosofin om självförverkligande i sin undervisning – ”tala ut välsignelser över ditt liv och du kommer att se stora saker hända”. De klär sitt budskap om positivt tänkande i en tunn teologisk språkdräkt: deras Kristus är en amulett mot svårigheter, deras bibel en besvärjelsebok för världslig framgång, deras evangelium en förfalskning.

Men religion åsido. Coachtyperna har alltså funnits länge – men de har funnits liksom i fjärran, omgivna av strålkastarljus och tusentals åhörare. Nu är det plötsligt våra kollegor, kusiner och systrar som har tagit sig an uppdraget att rädda just dig från dina hittills misslyckade planer. Du går aldrig säker, de kan dyka upp bakom dig i ICA-kön (eller mer troligt, framför dig), de kan närsomhelst knacka på dörren för att vilja ta en fika. Och ju oftare de dyker upp, desto mer misstänker jag att det är med coacher som det är med stater: att de länder vars namn innehåller ordet ”demokratisk” – Demokratiska Folkrepubliken Korea, Deutsche Demokratische Republik, och så vidare – sällan är just demokratiska. Det finns människor som har en genuin förmåga att inspirera och leda, men de kallar sig påfallande sällan för coacher. De som gör det har sällan mer att säga än den där snubben som dyker upp i slutet av alla Adam Sandler-filmer: ”you can do it!”

Så var kommer fenomenet ifrån? Det hade varit enkelt att avfärda coachepidemin som ett förkroppsligande av George Bernard Shaw’s citat: ”Those who can, do. Those who can’t, teach.” Det vill säga att de som själva inte lyckats i sin profession väljer att coacha andra att göra det. Men det stämmer givetvis inte, eftersom coacher kommer från alla möjliga bakgrunder, framgångsrika såväl som inte så framgångsrika.

Kanske är det något i det grundläggande budskapet som smittar av sig. Coacher framhäver ofta att om du följer just deras formel kommer du garanterat att få samma resultat som de har fått – något de gärna lämnar anekdotiska bevis för. Se på mig, du kan bli likadan. Den som tar sådana ord bokstavligt kommer inte osannolikt sluta som coach själv, för det tycks ju vara själva slutdestinationen för deras framgångsresa.

Men det borde finnas en enklare förklaring, vilken handlar om efterfrågan. Utan åhörare, inga coacher. Det finns alltså ett stort antal människor – tillräckligt stort antal i alla fall – som är villiga att lyssna till coacher för att få ordning på sina liv. Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi ha på oss? Vi känner inte oss själva annat än genom omgivningens omdöme och pendlar så mellan självförakt och storhetsvansinne. Detta har alltid varit människans dilemma – in doubt to deem himself a God or Beast – men kanske accentueras dessa extremer i en tid när självförverkligande betonas så starkt. Vi är samtidigt coacher och de coachade, vi vill ledas och vi vill leda och vi jagar desperat efter någon som kan ge oss bekräftelse, någon som kan tala om för oss att vi har potential.

Om ingen annan kan tala om det för oss måste vi göra det själva. Och ju fler andra vi lyckas övertyga, desto mer lyckas vi lura oss själva att ett problem inte är ett problem – utan bara en möjlighet i förklädnad.