HUR SKA VI KUNNA BEVISA VÅR GODHET OM INTE LÄNGRE I OPPOSITION MOT TRUMPS ONDSKA?

I skrivande stund tyder en del på att vi inte kommer att få se ytterligare fyra år med Donald Trump. Joe Biden verkar vinna ett väldigt jämnt val (även om det inte är helt färdigt) och hela det officiella Sverige, det vill säga kommentariatet, de höga hästarnas medier och tyckare, drar en kollektiv lättnadens suck.

Eller gör de verkligen det?

Björn Wiman skriver i DN: “Få saker hade jag hoppats lika mycket på som att under min kvarvarande stund på jorden slippa skriva ett enda ord till om Donald Trump.”

Jag tror inte att det är sant. För vem ska nu skänkas rollen som den store Satan i kultur- och ledarskribenternas värld? Vem ska agera projektionsyta för alla deras mörkaste personlighetsdrag? Vem ska de nu kasta alla kreativa förolämpningar om rasism och fascism på? Det kommer att bli väldigt tomt utan Donald Trump. Det officiella Sveriges förakt för Donald Trump är nämligen av den sort som får dem att gå upp på morgonen och känna sig levande. Han, som liksom vaskar planeten som en flaska champagne, han som för sitt höga nöjes skull sänder ut dödspatruller att döda svarta (och kvinnor) – han som kort sagt är apokalypsen, hur ska de klara sig utan honom? Han är deras livsluft.

Inte undra på att de hatar honom, tänker du – han är ju en självcentrerad och ytterst obehaglig människa. Det må så vara, men jag är övertygad om att anledningen till att det officiella Sverige hatar Trump inte har att göra med att han är motsatsen till Sverige utan att han tvärtom i ett väsentligt avseende liknar Sverige:
i synen på sig själv.

Den grandiosa självbilden, kritikkänsligheten, uppblåstheten och arrogansen som Trump anklagas för, är i slående grad exakt vad det officiella Sverige uppvisar. Sverige är helt enkelt besatta av Trump för att han konkurrerar med Sverige om världens mest narcissistiska självbild, en kamp som Sverige har bestämt sig för att vinna. Vi har nämligen rätt även när vi har fel.

Vi är så övertygade om vår förträfflighet att all kritik av Sveriges handlande i något specifikt sammanhang skapar en indignerad reaktion. Att Trump reagerar negativt på kritik vet vi, eftersom våra medier dagligen påminner oss om det. Men detsamma gäller Sverige. Extra dramatiskt blir det när narcissisten Trump kritiserar narcissisten Sverige, som när han 2017 med hänvisning till ett nyhetsinslag på Fox News tog upp vad som hänt “last night in Sweden”. Då ryckte såväl kolumnister som politiker ut till försvar för Sverige. Carl Bildt frågade sig vad Trump hade rökt. Att Sverige hade drabbats av invandringsrelaterade problem var ett så löjeväckande påstående att Trumps kommentar ömsom bedömdes farlig och ömsom förlöjligades. Indignationen hos det offentliga Sverige var påtaglig. Hur vågar någon ifrågasätta Sveriges polerade yta? I det avseendet är Sverige som en förnäm familj med grava, men dolda, missbruksproblem.

När den amerikanske rapparen A$ap Rocky hamnade i svenskt häkte efter att ha misshandlat ett par till synes aggressiva unga män från Afghanistan, visade Trump sitt geniala trollande genom att säga att Sverige “has let our African American community down”. Sverige hade svikit det afroamerikanska folket. Med andra ord antydde han att Sverige skulle ha ett rättssystem som strukturellt missgynnar svarta. Det är stor humor, speciellt i ljuset av den infekterade debatt kring ensamkommande afghanska män som rättsfallet blåste nytt liv i. Intersektionalisternas hjärnor måste ha blivit överhettade – vem var offret här? Den svarta (visserligen förmögne) slavättlingen, eller de afghanska männen? Här vände Trump det svenska etablissemangets främsta vapen mot dem själva – det identitetspolitiskt drivna offerkortet och insinuanta anklagelser om strukturell rasism. För oss neutrala observatörer som inte hade investerat några känslor i konflikten var det bara att ta fram popcornen.

Det är därför Sverige hatar Trump, för att han håller upp en spegel framför vårt ansikte och visar hur vårt land verkligen ser ut: som en inbilsk och självgod clown. Det kommer som sagt bli tomt i stora delar av tyckonomin, för de har hela tiden identifierat sig själva i opposition till något. Till någon.

För oss andra, däremot, som inte ser trettiotalet skymta runt hörnet, för oss som inte har outsourcat vår mentala hälsa till världspolitikens nycker – för oss kanske det äntligen blir lite lugn och ro.