De senaste två terminerna, våren och hösten 2021, hade jag förmånen att vid två tillfällen samtala med studenter från universitet runtom i världen, vilka alla har gemensamt att de studerar svenska på hög nivå. Studiefrämjandet använde i sin kurs Sverige på distans min novellsamling Vi hör av oss som underlag för samtal om svensk litteratur och svenskt samhälle. Efter den tolv veckor (har jag för mig) långa kursen avslutas det hela med ett författarsamtal, i det här fallet ett samtal med mig, om boken. Där satt jag i ett Zoom-möte och pratade med folk från Japan, Ryssland, Tyskland, Finland, Ukraina och många andra länder och pratade på svenska(!) om novellerna i Vi hör av oss, men också mer generellt om litteratur och svenska.

Upplevelsen, utöver att vara en smula surrealistisk, är oerhört givande. Att det finns människor som lär sig svenska till synes för sitt höga nöjes skull är glädjande – att de faktiskt kan föra avancerade samtal på mitt modersmål, med en främling i ett land de kanske aldrig ens besökt.

Att lära sig främmande språk är alltid en bra idé, för det ger en inblick inte endast i ett språk utan också i en hel kultur, en mentalitet, som inte går att översätta. Jag har hört det sägas att språkinlärning inte innebär att man förvärvar ny kunskap, eftersom man egentligen bara lär sig säga det man redan vet, fast på ett nytt sätt. Men det där stämmer inte, för den enorma mängd information – nyheter, litteratur, film, personliga samtal – som du måste ta dig igenom för att lära dig ett språk flytande, är så omfattande att du inte kan undvika att absorbera nya insikter längs vägen. Språket är i sig inte kunskap, men det förmedlar oundvikligen kunskap. Och insikter.

Sedan jag började lära mig ryska för många år sedan har jag hamnat i situationer och på platser jag aldrig annars skulle ha gjort. Språk är inte bara språk; det öppnar dörrar. Dessa dörrar öppnas inte av Google translate eller andra digitala tjänster utan av personliga möten. (Jag vill inte göra anspråk på att beröras personligen av det ryska krig som nu förs mot Ukraina, men min mångåriga kärlek till den rysktalande sfären förstärker sorgen över det som sker).

Så jag har tänkt mycket på det där med språkinlärning, till den grad att jag skapat en egen svenskkurs som jag numera säljer till företag med anställda från andra länder, Svenska för medarbetare. Jag tror genuint att om människor som befinner sig i Sverige faktiskt talar svenska, kommer det att leda till väldigt många positiva saker för hela samhället. Esperanto, det konstruerade språket som nästan ingen talar idag, skapades med den måhända naiva förhoppningen att det skulle leda till färre konflikter och krig om bara folk kunde tala samma språk. Med facit i hand gick det sådär, två världskrig senare. Men det är uppenbart att om vi kan sätta oss in i fler perspektiv och förstå den andre, så ökar chansen för konstruktiv dialog.

Men framförallt: det är kul att lära sig ett nytt språk. Jag vet att du tänker att det inte är lönt eftersom de flesta ändå talar engelska nu, och du är för gammal och det är besvärligt och man kommer ingen vart med ett begränsat ordförråd och du har inte språköra och förresten har du inte tid eftersom du ska hänga tvätten nu och…

Men det handlar inte om språköra. Jag vet, det finns folk som lär sig saker obehagligt fort (jag är inte en av dem), sådana man i hemlighet hatar för att de plockar upp en fiol för första gången och spelar en fuga av Bach, de reser till Egypten en vecka och “snappar upp” arabiska. Jag vet, jag är lika avundsjuk som du. Men det är inte dem jag menar. Jag menar oss andra.

Man blir aldrig färdig med ett språk, det är ett livslångt lärande. Och för varje nytt ord, varje ny mening, öppnas nya dörrar. Så, vilket språk ska bli ditt nästa?

(Här har jag skrivit en text om att lära sig svenska: How to learn Swedish.