Tankar om skapande

Förbjud böcker

Några tankar om frestelsen att ändra i klassiska verk av affärsmässiga eller ideologiska skäl. 

Jag har sett två olika filmatiseringar av Greven av Monte Cristo – en serie med Gerard Depardieu i huvudrollen, och en film med Jim Caviezel i huvudrollen. Jag minns inte speciellt mycket av dessa verk, förutom en viktig sak – i båda fallen hade skaparna tagit sig friheten att ändra slutet. Boken handlar om hur Edmond Dantès genom en sammansvärjning blir oskyldigt satt i fängelse. När han efter många år rymmer, återvänder han för att hämnas. Han har förlorat allt och framförallt sin fästmö, Mercedes. Detta är vad som har ändrats: i de båda filmatiseringarna blir Dantes och Mercedes återigen ett par. I boken blir de inte det.

Det är alltså inte en liten detalj som ändrats, utan den fråga som kanske allra mest upptar läsarens/tittarens tankeverksamhet: ”kommer de att få varandra?” Manusförfattarna, får man förmoda, har helt enkelt tyckt att en romantisk återförening är bättre än det hjärtskärande slut som originalet ger. Det borde emellertid inte spela någon roll, eftersom troheten till ett klassiskt verk har ett egenvärde. I detta fall har kanske vinstintresse (romantiska slut säljer bättre) gått före. Men det finns även andra anledningar att ändra klassiska verk än ren girighet. För tillfället är ”moral” en viktig anledning att städa upp bland klassikerna. Som när Alfons Åbergs pappa av hälsoskäl inte längre röker pipa.

Jag lyssnade för en tid sedan på en saga via Spotify med mina barn. Sagan utgav sig för att vara Törnrosa. Det var det också, fram till slutet. Då bjöds man på en intersektionellt tillrättalagd avslutning där en tjej vid namn Maria väcker Törnrosa, alltså inte en prins. Syftet, gissar jag, är att visa att inte endast män är hjältar. Kanske behövs inte ens män överhuvudtaget, som ju mest dräller runt och ställer till med patriarkat och sånt.

Och visst, hjältemod är inte uteslutande en manlig egenskap. Och visst, kvinnor kan. Och så vidare. Men de abstraktioner av mänskligt beteende som vi kan kalla arketyper, är formade genom århundraden, gemensamt skapade av hela generationer människor och inte godtyckligt uppdrömda av ideologer eller idealister. Att ändra dem är inte gjort i en handvändning. Det krävs ett ganska stort mått av högmod och arrogans för att förkasta alla tidigare epoker med hänvisning till tidens melodi.

Det är därför så kallad normkritisk litteratur sällan kommer att vara bra. Det gäller förstås överhuvudtaget litteratur som har som högsta mål att föra fram ett budskap (”jag vill säga det här”), men särskilt när budskapet intuitivt upplevs gå emot det som är sant om människan. Naturligtvis ska litteratur kunna bryta fördomar eller så kallade normer. Litteraturens utveckling är ett växelspel mellan originalitet och tradition – mellan mutationer och naturligt urval om du så vill (skapande och bevarande) – men medvetna försök att riva ner hela paradigm kommer vara svåra att ta till sig för den genomsnittlige läsaren.

Jag läste nyligen a ”A Preface to Paradise Lost” av CS Lewis, en fantastisk liten bok som ger intressanta perspektiv på litteraturkritik. Han ägnar en hel del tankemöda åt att beskriva bra respektive dålig originalitet och icke-originalitet:

”The whole art consists not in evoking the unexpected, but in evoking with a perfection and accuracy beyond expectation the very image that has haunted us all our lives.”

En bra författare snappar med andra ord upp de frekvenser som har en djup klangbotten i vårt kollektiva undermedvetna, och låter sin berättelse svänga i fas med denna tidlösa symfoni (”the very image that has haunted us all our lives”.) Det finns en plats för originalitet, men på rätt sätt.
Att skapa litteratur – eller, misstänker jag, konst överhuvudtaget – är att låta det undermedvetna och det medvetna samverka i en sorts dialog. Om allting är ett resultat av medvetna processer upplevs konsten själlös och i värsta fall propagandistisk. När du medvetet strävar efter att skriva något som ska passa in i ett ideologiskt axiom är resultatet ett slags litterär rigor mortis.

För att citera Keith Richards: ”Great songs write themselves. You’re just being led by the nose, or the ears. The skill is not to interfere with it too much. Ignore intelligence, ignore everything; just follow it where it takes you.”

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp

Förunderlig nåd

En motvillig helbrägdagörare. En bruksort på nedåtgående. En annorlunda pilgrimsfärd från Bosnien till Bergslagen – och ett litet hotell i skogen.

LÄS MER

Relaterade inlägg