Tacksamhet och avund

Tacksamhet och avund

I den klassiska äventyrsromanen från 1700-talet låter Daniel Defoe Robinson Crusoe uttrycka följande:

”Under alla skeden i mitt liv har jag varit ett varnande exempel för alla dem, som lida av denna mänsklighetens allmännaste plåga, varifrån enligt mitt begrepp hälften av deras olyckor komma, nämligen att ej vara nöjda med den ställning vari Gud och naturen placerat dem.”

Tacksamhet är en svår sak. Det kräver av oss någonting som vi kanske har glömt. Vi tänker mest i termer av rättigheter numera, men det ligger något i det där som Crusoe säger: att hälften av våra olyckor kommer från att vi inte är nöjda med det vi har. Buddha visste det också, att begär orsakar lidande. Det är inget nytt, och det är nog ingen slump att ett av budorden är att vi inte ska ha begär till vår nästas hus – de ständiga jämförelserna, oförnöjsamheten, gör oss nämligen olyckliga.

Det var förmodligen tillräckligt svårt för några tusen år sedan att låta bli att spana in grannens oxe eller åsna. Själv hängde man där med en sliten gammal mula av äldre årsmodell medan grannens nybesiktigade åsna bara glänste i solen.
”Den har knappt gått fyra mil.”
Grannen stod och tvättade och polerade sin åsna och vid varje av åsnans läten (gnäggar de eller vad säger man?) påmindes man om hur orättvist livet – och Gud – var som hade kastat till den där odågan till granne den senaste modellen av fortskaffningsmedel.

Men nu har vi begär inte endast till vår grannes hus eller åsna utan även till vår grannes – och våra avlägsna bekantas – semesterresor, yrkestitlar och kökssoffor. Föremålen vi kan ha begär till är oräkneliga. Och ännu värre, vi jämför oss inte endast i fråga om vad vi vill ha utan även i fråga om vem vi vill vara. Vi vill vara medmänskliga men framgångsrika, vi strävar efter felfrihet i vårt föräldraskap och vi måste vara hälsosamma och vältränade. Därmed adderar vi ihop de bästa (uppvisade) egenskaperna hos dussintals andra människor – och jämför dem med våra egna sämsta sidor:

Jag skäller på mina barn, men hon där på Facebook spelar kubb med sina.

Min motion idag består endast av en cykeltur till Circle K för att köpa en påse Dumle, medan Mr Instagram har sprungit en halvmara.

Dessa blir våra sanningar. Vi inbillar oss att de bästa ögonblicken hos alla andra går att förena i en enda person, hela tiden. Inte undra på att vi är missnöjda med vad vi har och, framförallt, med oss själva. I jämförelse med denna perfekta varelse – den som går upp klockan fyra på morgonen och bakar surdegsbröd, har dubbla karriärer som tandläkare och advokat, spelar basfiol och flöjt, har genomgoda barn som skänker sin veckopeng till Unicef och frivilligarbetar på djursjukhuset som städare, den som också ordnar tioårskalas för sin volontär-son med tema hamstrar (han ä-älskar ju hamstrar) och för ändamålet har dresserat ett dussin gnagare som går och delar ut inbjudningarna knutna runt halsen i hemvävd silkestråd, han som också har byggt ett klimatneutralt hushåll med hjälp av bekantskaper som han knöt när han levde med naturfolk i Bolivia – i jämförelse med honom (eller henne) är vi ett sådant förhatligt misslyckande att vår existens tycks helt meningslös. Vad har jag åstadkommit? Vunnit en uppblåsbar gummibåt på en tipspromenad en gång på 1990-talet, det är det största jag kan komma på.

Att problematisera sociala media är idag att sparka in öppna dörrar – och det har tjatats en hel del om det – men det tål att upprepas att de i sin själva natur trycks främja just denna oförnöjsamhet och ständiga jämförelser. Så hur förhåller vi oss till dem? Vi kan uppenbarligen inte sluta använda dem. Vi sitter fast som blandmissbrukare i tvångsmässiga skärminjektioner och blir darriga när mobilen är utom räckhåll. Visst, anledningen till att du läser det här just nu är, med stor sannolikhet, just sociala media. Det är jag givetvis tacksam för. Men väger det upp det lidande som sociala media skapar? Vägar fördelarna med sociala media över?

Jag kastar bara ut frågan, jag har inte kommit till någon slutsats själv, men precis som med all droganvändning är det en viktig fråga att ställa sig: gör det här verkligen mer nytta än skada för mig?

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp

Förunderlig nåd

En motvillig helbrägdagörare. En bruksort på nedåtgående. En annorlunda pilgrimsfärd från Bosnien till Bergslagen – och ett litet hotell i skogen.

LÄS MER

Relaterade inlägg