I Facebooks barndom skapade jag en grupp med namnet ”Stoppa tvångssteriliseringen av överviktiga”. Den innehöll ett indignerat krav på att stoppa den omoraliska steriliseringen av fetlagda människor – ett skämt, en primitiv form av trollning om du så vill. Redan då fanns det nämligen många som upprört delade upprop mot allsköns inbillade och verkliga orättvisor. Min poäng med gruppen var att kasta ljus på den ytterst mänskliga egenskap som får oss att instinktivt agera med helig vrede mot saker vars sanningshalt vi inte vet något om. Visste du att sylt innehåller barn? Och så vidare.

Hur många av den aktuella gruppens medlemmar som faktiskt tog påståendet på allvar och hur många som gick med “ironiskt” vet jag inte – och jag kan känna ett styng av dåligt samvete gentemot de godhjärtade människor jag kan ha fört bakom ljuset.

Hursomhelst. När vaccinpass nu diskuteras kommer inte sällan analogin om just övervikt upp. ”Ska vi porta även överviktiga från att delta i evenemang, med tanke på att de löper högre risk än andra att drabbas av allvarlig sjukdom vid en infektion?” säger en del.

När vaccinets syfte har gått från att handla om att stoppa smitta till att endast förhindra sjukvårdsinläggning på individnivå har motivet för vaccinpass modifierats till att “minska belastningen på sjukvården”. Det är endast i detta syfte vaccinpasset nu tycks äga sin giltighet.

Övervikt torde vara en större riskfaktor än avsaknaden av vaccinering, vilket innebär att ett BMI-pass faktiskt skulle vara lika rimligt – eller ännu rimligare – än ett vaccinpass. En fruktansvärd form av diskriminering, onekligen, men likväl en giltig jämförelse, av allt att döma.

Det självgoda moraliserande som präglar vaccinivrarnas korståg mot oliktänkande saknar emellertid motstycke i andra hälsofrågor. Få människor kommer undan med att lägga ut agiterande inlägg om feta människors respektlöshet och själviskhet, få skulle med hedern i behåll tala om överviktiga som en belastning på sjukvården – eller padelspelare för den delen, som tycks slita av korsband och knäskålar nästan för nöjes skull.

Det har länge funnits en tyst överenskommelse om vilka åsikter vi har rätt att vädra om andra människors livsstil så länge det inte påverkar andra. Vi har inte velat lägga oss i, och om vi har lagt oss i har det förhoppningsvis handlat om omtanke, inte fördömande.

Det finns visserligen en lång tradition av anti-rökningskampanjer i Sverige, men då alltid med rökaren i rollen som offer, inte som en förövare. De som väljer att inte vaccinera sig är emellertid fritt villebråd för alla självutnämnda experter.
”Är du kanske läkare?” frågar de triumferande sin ovaccinerade nästa, som för att dela ut den retoriska nådestöten. ”Nej, då så, ta din spruta och håll käft.”

Pfizer har fått en stor fanclub, som försvarar varje angrepp på vaccinets effektivitet med en frenesi som antyder att de personligen satt inne på patentet. Som från ett manus säger de i kör: ”fast det skyddar mot allvarlig sjukdom”.

Ja. Det gör det nog. Men även om man medger detta, kan man dra sig för att vaccinera sig. Det val vi står inför är en form av gambling, oavsett vad vi väljer. Tar du viruset och en statistiskt relativt känd risk eller tar du vaccinet och därmed en statistiskt mer okänd risk? En del väljer det förstnämnda, och det måste vara okej.

Det är också helt okej att anse att ovaccinerade är korkade, att de är foliehattar, konspirationsteoretiker, att de bor i mammas källare. Men att gå från att idiotförklara människor till att stödja tvingande medicinska åtgärder är ett långt steg. För nästa gång är det du som är på den mottagande sidan av ingrepp du inte önskar vara en del av.

Att medge vår begränsade kunskap, medvetna om att medicinska och farmaceutiska misstag gjorts förr, bör göra oss ödmjuka inför varje människas rätt att bestämma över sin egen kropp.

För du vill väl inte “tvångssterilisera överviktiga”?

😉