När historiker blickar tillbaka på denna tid, vilket år sätter de för slutet av vår civilisation? 2010? 2030? Eller 2020, året då den fria världen började införa kinesiska lösningar på ett kinesiskt virus? Ingen vet, egentligen, och de flesta som levde under romarrikets sista dagar visste förmodligen ingenting om att imperiet höll på att falla samman.

Jag säger inte detta för att jag önskar vår civilisations undergång, eller för att jag vill dramatisera något som egentligen är helt naturligt och som sker gradvis. Civilisationer är inte eviga, de föds och dör. Tron på den egna civilisationen, för alla dess skönhetsfläckar, är emellertid en förutsättning för fortlevnad. Vår civilisation har slutat att tro på sig själv.

Sovjetunionen, om man kan kalla denna koloss för en civilisation, föll för att den kollapsade under tyngden av sina egna lögner. Som ett Jenga-spel där man avlägsnar de undre klossarna och staplar dem högre upp är det dömt att falla förr eller senare. Det tycks vara på ett liknande sätt med västerlandet; de grundstenar vi byggt våra samhällen på avlägsnas medvetet, för att vi helt enkelt inte vet vad vi ska ha dem till. Vi sitter på nittionde våningen och blickar ner mot grunden och frågar oss själva “vad ska vi med den där bottenplattan till? Allt det viktiga pågår ju här uppe, där vi har espressomaskiner och padelbanor, inte där nere på den oslipade, grovkorniga betongen. Låtom oss avlägsna den.”

Tilliten har varit vår valuta fram tills nyligen. Inte en naiv tilltro till människans inneboende godhet, nej, men ett förgivettagande om att vår omgivning – meningsfränder som meningsmotståndare – inte har en dold agenda. Samtal har varit möjliga för att vi har ansett det fel att bära falskt vittnesbörd, både om våra egna bevekelsegrunder och om andras. Genom samtalet har vi kunnat genomföra förhandlingar, transaktioner, samarbete. Men tilliten, i brist på ett bättre ord, nedmonteras gradvis och ersätts med misstro. Vi tillskriver varandra avsikter som ingen av oss bär på och läser in dolda motiv. Vi bemöter inte längre de ståndpunkter vår samtalspartner ger uttryck för – vi bemöter de fasansfulla motiv vi av illvilja tillskriver dem. Det innebär slutet på grundtanken att sanningen ska göra oss fria; att idéer får stå på sina egna meriter, oaktat vem som är avsändare. Den outtalade principen att en idé är sann oavsett vem som yttrar den, är alltså inte längre giltig. De gamla spelreglerna för argumentation gäller inte heller längre: du kan hävda vad som helst utan att avkrävas logisk konsekvens. Två plus två är fem, det är min upplevda erfarenhet.

Samtidigt för vi alla de samtal som är meningslösa, men inga av de vi borde. Vi diskuterar, helt utan ironi, huruvida det finns män och kvinnor. Den officiella hållningen från den svenska regimen är att utplåna alla spår av manligt och kvinnligt, den mest grundläggande biologiska verklighet det är möjligt att föreställa sig. Samtidigt är partipolitiken bara toppen av ett isberg; inga politiska partier kan rädda detta, det sitter mycket djupare, i våra institutioner och i själva kulturen. De som tror att tillitskrisen började med Trump, Brexit eller SD – eller mer generellt “populism” – misstar sig. Dessa är krusningar på ytan, de är folkets reaktioner på att uppleva sig illa behandlade av en elit som avkräver dem att säga sådant de vet inte är sant.

Det finns numera, i alla samhällets institutioner, en diskrepans mellan den officiella linjen och människor ute i vardagen. Ledarskribenter, kyrkoledare, politiker, kommunikatörer – större delen av det samlade kommentariatet lever i en verklighet som är långt ifrån vanliga människors liv. Det finns visserligen “vanliga” människor som skriver under på det mest världsfrånvända tankegodset, men de är ungefär lika få som DN:s prenumeranter. De kontrollerar emellertid kulturen tack vare vår kollektiva avsaknad av ryggrad. En konstnär, komiker, författare eller professor som testar gränserna för vad som får sägas, utredas, avbildas, blir inte sällan av med sina uppdrag. Ofta på det typiskt svenska, passivt aggressiva sättet, under tystnad och liksom nästan omärkligt. Många gånger måste man inte ens testa gränserna, man snubblar över dem som godtyckligt uppsatta och dolda stängsel.

Det är dessvärre inget svenskt fenomen. I Storbritannien – som trots sina brister länge varit en fyrbåk för världen i fråga om fritt tänkande – kan man nu bli dömd för åsiktsbrott, där uttalanden som uppfattas som kränkande av mottagaren per definition är en “hatincident”. Vad som är kränkande definieras helt och hållet av betraktaren, vilket innebär att människor med helt okontroversiella uppfattningar häktas för att de vågat gå i otakt med samtiden.

Samtidigt centreras kontrollen av våra publika rum till några få företag som har monopol på sanningen. De bestämmer i praktiken vad som är acceptabelt att yttra, och har på så vis satt upp ett parallellt rättssystem. Den som inte följer nyspråket riskerar att bli avstängd från de få världsvida plattformar där samtal förs. När du stängs av från dessa aktörers plattformar är du i praktiken avskuren från att delta i det publika samtalet.

De flesta människor bryr sig inte, för så länge man håller sig till den officiella linjen drabbas man inte. Så länge man samtalar om mikrobryggerier eller yoga har man ryggen fri. Än så länge, i alla fall.

Så vilken är den officiella sanning som vår kultur anammat, vilken är själva grundidén? Den att västerlandet är ett förtryckande patriarkat, där vissa grupper på grund av medfödda egenskaper privilegieras och andra förfördelas. Denna dogm, som inte bara håller för sant att rasism eller sexism existerar – vilket ingen förnekar – utan att det är vår civilisations själva essens och att den därför måste raseras och byggas upp från grunden. En civilisation som sannolikt är mer tolerant och mindre diskriminerande än någon annan i världshistorien ska nedmonteras för att ge plats för Utopia.

De människor som har marinerats i detta tänkande utgår från slutsatser som dragits åt dem, till synes skapade för att orsaka indignation. De ställer sig inte frågor som “är denna situation sexistisk” eller “är detta rasistiskt?” Istället frågar de “på vilket sätt är denna situation rasistisk/sexistisk?” Utgångspunkten är att vårt samhälle präglas av ett patriarkalt, vitt förtryck. Det behöver aldrig bevisas. Alla skillnader mellan män och kvinnor, som yrkesval, klädval, leksaksval, skillnader i vanor eller vad de än kan vara – uppmärksammas och analyseras i ljuset av den redan fastslagna slutsatsen. Oavsett hur statistiken ser ut är det alltid samma grupper av förtryckare respektive förtryckta. Att män begår fler självmord beror på feghet och toxisk maskulinitet och drabbar egentligen kvinnor värst. Att män är överrepresenterade i samhällets ekonomiska toppskikt handlar om patriarkalt förtryck; att de är överrepresenterade i samhällets bottenskikt handlar om…patriarkalt förtryck.

Ett lysande exempel på detta tänkande (det finns tusentals) är när Kulturnytt för ett par år sedan gjorde en ”kartläggning” som visade att de manliga skådespelare som nominerats till en Guldbagge de senaste tio åren i snitt var sju år äldre än sina kvinnliga kollegor. Detta togs förstås som bevis för att (oerhört framgångsrika) kvinnor var förfördelade, eftersom det anses bevisa att män har ett värde högre upp i åldrarna. Så kan man förstås se det om man utgår ifrån att alla olikheter i utfall mellan könen alltid är till kvinnors nackdel. Om man ville, skulle man dock lika gärna kunna tycka att det är orättvist att kvinnor får chansen att göra karriär tidigare och att män minsann får vänta i hela sju år till innan de nomineras till en Guldbagge – ett resonemang som är precis lika tramsigt, men det visar att man med statistik och olika utfall kan dra precis vilka ideologiska slutsatser som helst. Eller rättare sagt, om man redan har slutsatsen klar för sig kan vilken statistik som helst bändas in för att tjäna den. Det liknar i hög grad en konspirationsteori där allt tas som bevis för att tesen stämmer, för den som säger emot ingår helt enkelt i konspirationen.

Dessa typer av låtsasfrågor upptar alltså vår tid. De präglar nyhetsredaktioner, universitet, myndigheter och i Sverige är det dessutom statsunderstött. Frukten av dessa indignationsfabriker är motsatsen till de kvaliteter som bygger upp ett gott samhälle: avund istället för tacksamhet, hämndlystnad istället för nåd, lögn istället för sanning och misstänksamhet istället för tillit. Det nya paradigmet driver in en kil mellan grupper, mellan män och kvinnor, svarta och vita, det slår sönder familjer och samhällen. Det motverkar helt enkelt sitt påstådda syfte. Om man ville hitta ett sätt för att avsiktligt skapa splittring, ser jag inget mer effektivt sätt än denna samtidens ideologi. Sverige är som ett sekulärt Knutby i stor skala, vi har alla fostrats i ett sekteristiskt tänkande.

Det är denna strömning som gör att jag, i egenskap av man och vit, drar mig in i det längsta att ta upp dessa ämnen. I en värld där varje människa blott ses som en megafon för sin grupptillhörighet, syftar allt jag säger till att upprätthålla min privilegierade ställning. Allt handlar om makt, argument och logik är ingenting värt. Tron på individens förmåga att tänka själv, är död.

Vi vet att den fria världen har fiender där man lär sina barn att hata västvärlden. Det är en tragedi att nu även västvärldens barn lär sig att hata västvärlden.