2018 gavs min första bok Vi hör av oss ut. Det är en novellsamling där varje novell kretsar kring en anställningsintervju. Detta är en novell som jag återupptäckte nyligen, och som ströks och alltså inte kom med i boken. Det finns alltid goda skäl till varför vissa delar platsar och andra inte – så se denna novell som en B-sida. Håll till godo.

Plikten framför allt

Emil Penttinen tyckte att det hela verkade ganska behagligt. Frisk luft, en del motion, kanske lite spänning emellanåt. Det där med uniform var väl egentligen av underordnad betydelse, men det är klart att det inte gjorde saken sämre. Det handlade om respekt, helt enkelt, att bemötas med den respekt som han så väl förtjänade. Och så gjorde man en samhällsinsats, helt klart. Visst kunde det bli obekväma arbetstider, men det fanns å andra sidan ingenting som band Emil, han hade en förstående flickvän och i princip inga åtaganden. Han kunde helhjärtat prioritera jobbet, säkert en stark fördel i ett så utsatt yrke.

Han hette Adolfsson, chefen, så stod det på dörren och det var så han presenterade sig. Inget förnamn.

Medan de satte sig pekade Adolfsson mot Emil. “En knapp har gått upp”, sade han.

Adolfsson gnagde på en hörntand.

“Oj. Tack”, sade Emil och rättade till skjortan.

Adolfsson antecknade något i en liten bok. “Det är inte första gången antar jag?”

“Som jag söker jobb? Här?”

Adolfsson pekade med pennan. “Skjortan.”

“Jaha. Nej, det har säkert hänt förut.” Emil skrattade, det gjorde inte Adolfsson.

“På så vis”, sade han och knackade med pennan på anteckningsboken. Han kisade och sköt ånyo hakan i sidled för att gnaga på sin hörntand. Emil tittade sig runt i rummet.

“På så vis”, upprepade Adolfsson.

Han höll blicken fäst på Emil under tystnad, nu med händerna knäppta kring anteckningsboken i knät. Hans underarmar var helt täckta av svart, tjockt hår. Även håret på huvudet var tjockt, kortklippt i en självfönad stubb, jämnt distribuerad från det låga hårfästet i pannan ner till nacken. Det vällde fram hår var Emil än tittade, ur skjortkragen, ur glipan mellan strumporna och byxorna, ur näsborrarna, öronen. Ansiktet kröntes av en hästskomustasch tät som stålull. Överallt hår. Han skulle kunna ta en kula i bröstet utan en skråma, tänkte Emil, kulan skulle borra sig in ett par centimeter i den täta pälsen för att sedan ge upp av utmattning. Det fanns ingenting emellan dem, inget skrivbord, ingenting, de satt mittemot varandra på två obekväma trästolar med stålben.

“Berätta”, sade Adolfsson och nickade. “Vem är du?”

“Jag heter Emil Penttinen. Jag är tjugofem år. Jobbar på kundtjänst. Ja. Typ så.”

“Mer.”

“Mer? Ja, jag gillar att träna. Lyssnar på musik.”

“Till skillnad från oss andra som aldrig lyssnar på musik?” Adolfsson lät inte imponerad.

“Jaha, haha, nej jag menar inte så.”

“Vad menar du då?” Adolfsson stirrade på honom. ”Du säger att du lyssnar på musik.” Adolfsson böjde huvudet bakåt och blickade neråt på Emil, händerna på bakhuvudet.

“Ja…”

“Vad ska jag dra för slutsats av det? Du är tjugofem år, du gillar att träna, du lyssnar på musik. Äter och sover gör du säkert också förmodar jag. Vad ska jag göra av den informationen? Har du några andra specialiteter? Andas? Sitta?”

“Nej. Det var dumt såklart. Okej, jag… jag har en flickvän. Vi har precis flyttat ihop. Hon är undersköterska.”

“Så din flickvän är undersköterska”, konstaterade Adolfsson likgiltigt.

“Ja.”

“Jag noterar det”, sade Adolfsson, utan att öppna anteckningsboken, blicken fäst på Emil.

Emil nickade, försökte le. “Själv då, har du någon flickvän? Fru?” frågade Emil.

Adolfssons blick mörknade. Han lät huvudet rulla runt så att det knastrade. “Är det du eller jag som ställer frågorna?” sade han, nästan som i en viskning. 

“Du. Givetvis.”

“Gott. Dåså”, sade Adolfsson och lade ifrån sig sin anteckningsbok. “Välkommen hit Emil”, sade han, nu en aning trevligare, eller åtminstone inte hörbart fientlig.

“Tack.”

“Du, det vill säga om du får jobbet, kommer att tilldelas ett mycket prestigefyllt område. Ekhagen till Botorp blir ditt territorium. Område sjuttiosju, som vi säger. Det är Charles Söderkvists gamla domäner.”

“Charles Söderkvist?” sade Emil.

Adolfsson såg förvånad ut. “Du menar att du inte vet vem Charles Söderkvist var? Du måtte gyckla?” Han lät indignerad.

“Nej, eller vänta nu. Kanske”, försökte Emil, som om han letade i minnet.

“Han var vår i särklass bäste parkeringsvakt. Någonsin. En alltigenom rakryggad man, en sannskyldig gigant. Frid över hans minne.”

Adolfsson blundade ett ögonblick, tittade upp och fortsatte. “Vi har, efter noggrant övervägande av frågan, beslutat att inte internrekrytera för att ersätta Söderkvist. Det är alldeles för laddat. Alla vill få chansen att visa sig värdiga, jag fruktar att det skulle finnas risk för skärmytslingar vem jag än valde. Det betyder icke att det är okomplicerat att sätta en extern person på tjänsten heller. Du kommer att ha ögonen på dig i alla dina mellanhavanden. Jag skulle ljuga om jag hävdade att vår sort inte är avundsjuka av sig.” Adolfsson nickade långsamt medan han talade. Det sträva nackhåret prasslade mot skjortkragen. “Sjuttiosjuan förpliktigar, så mycket kan jag säga.”

“Han måste ha varit något alldeles extra, Söderkvist”, sade Emil.

“Oj, oj, oj. Jag skulle kunna förtälja historier som skulle få dig att ramla av stolen. Bara en sådan sak som hans personbästa.” Adolfsson gjorde en paus och tycktes invänta en gissning.

“Personbästa?”

“Ja. Du kommer inte tro mig. Tjugoåtta. Tjugoåtta!” Han himlade med ögonen och skrockade till.

“Oj. Ja, det är klart. Det är mycket”, sade Emil.

“Mycket? Det är en veritabel bragd! Tjugoåtta bilar på en timme. Det kommer aldrig att överträffas.”

“Nej, det låter väldigt mycket.”

“Jag vill inte framhäva mig själv, men funnes det någon som hade kunnat hota Söderkvist så var det nog undertecknad… Men nej, det är en försvarlig bit upp till hans nivåer ändå. Jag har en notering på nitton, och det var 2004. Så jag är god tvåa. Eller egentligen är Söderkvist både etta och tvåa. Och trea och fyra och femma också för den delen. Han har varit över tjugo vid sex tillfällen.”

Emil visslade. “Det är verkligen mycket det.”

“Det är verkligen mycket det. Vi skulle behöva flera personer för att fylla hans uniform. Men det är bistra tider, vi får inget gehör uppifrån”, sade Adolfsson och pekade uppåt. “Men de största utmaningarna vi har kommer inte inifrån. Hur gammal är du, tjugofem? Ja, du har vuxit upp i en helt annan värld än jag. En gång i tiden fanns det något som vi kallade hyfs. Men idag…” Adolfsson skakade på huvudet, skjortan prasslade, “idag är det rena vilda västern, laglöshet sprider sig. Vi går mörka tider till mötes. Det är bara att se sig omkring eller läsa tidningarna. Misshandel. Mord. Jag hörde om en man som hade huggit ner en kassörska bara för att hon inte kunde ge honom växel på en tusenlapp.”

“Fruktansvärt.”

“Jag brukar säga att det är vi som träffar dem först, dessa människor. De som sedan fortskrider till tyngre kriminalitet. Åh, det börjar i det lilla, det ska du veta. Ingen med ett fläckfritt förflutet går och mördar en annan människa, nej, det är här det börjar, i vår värld”, sade Adolfsson.

“Absolut, allt sådant går väl gradvis”, sade Emil.

“En felparkering, vad är väl det? En liten förseelse säger man. Rycker på axlarna åt det. Man tänker att förövaren är som alla andra, kanske lite oförsiktig, men i övrigt ej avvikande från samhälleliga normer. Försumlighet, på sin höjd. Han ställde ju bara bilen fel, icke sant? Lilla gubben då, sådant händer väl vem som helst? Låt honom vara, han hade bråttom, skulle springa något ärende, något akut. Eller hur?”

Emil visste inte om han skulle hålla med eller säga emot, vilket som var rätt i sammanhanget. Han nickade så neutralt som möjligt.

“Om du anade vilka ursäkter jag har hört genom åren! Om de inte ska släpa ut en kvinna med värkar så kan man vara säker på att de ska hämta ut en livsviktig medicin. Om alla historier som jag har hört stämde så skulle hela vårt land vara mer eller mindre akut döende. Jag har hört allt, ska jag säga dig, från de mest intrikata och trovärdiga förklaringar till de mest uppenbara falsarier. Det gör mig så vred att de har mage att ljuga mig rakt upp i ansiktet. ‘Jag såg inte skylten’, jo jag tackar. Om du inte ser vägskyltar så kanske du inte ska köra bil överhuvudtaget! ‘Jag stod bara i fem minuter.’ Ha! Som om det skulle spela någon roll, som om man skulle säga ‘jag gjorde visserligen inbrott men jag hann bara stjäla en brödrost.’ För bövelen! Ett inbrott är ett inbrott, en felparkering är en felparkering och en idiot är en idiot.”

Adolfsson var upphetsad, men lugnade ner sig en aning. Kroppshårets konstanta friktion mot skjorttyget måste ha skapat en kraftig laddning av statisk elektricitet, för när hans finger råkade nudda vid stolens metalliska armstöd knäppte det ljudligt och Adolfsson ryckte till, innan han fortsatte.

“Jag är inte den som hyser en dyster människosyn. Verkligen inte. Folk kan bättra sig. Jag har satt dit flera personer som senare lyckats leva ärbara, dygdiga liv. Men vad hade hänt om vi hade låtit dem hållas? Vad händer när samhället likgiltigt slår ut med armarna och låter det fortgå? Det som förvånar mig mest, ska jag säga dig, är bristen på civilkurage. Har du någonsin sett en civilperson säga till en annan att han står felparkerad? Hur ofta tror du att vi får in tips från allmänheten? Det händer inte överhuvudtaget”, sade han viftade bort en osynlig fluga.

“Det är dåligt”, sade Emil, “riktigt dåligt.”

“Det har blivit helt och fullt accepterat”, återtog Adolfsson, “det finns inget ansvarstagande längre. Allt överlåts till oss som arbetar professionellt med det. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vi måste agera i ett tidigt stadium, när det fortfarande finns en möjlighet att vända om. Därför är det viktigt att du förstår att detta inte är vilket jobb som helst. Du ska inte tro att du kan ge dig ut slentrianlappa några bilar och plocka hem din lön. Det här är mer än ett jobb ska du veta. Du måste brinna för det.”

“Ja, absolut”, sade Emil. För en sekund fick han en inre bild av att Adolfssons hårmassa säkert skulle hålla honom flytande om han ramlade i vattnet.

“Det är lika bra att jag säger detta nu, så att det inte kommer som en överraskning senare. Har du vad som krävs? Klarar du av att stå fast på marken när det stormar runtomkring, när folk pekar finger åt dig, skäller på dig? Står du upp för lag och ordning då? Vem är du när situationen blir hotfull? Försöker du rädda ditt eget skinn eller har du mod att offra dig för något större? Det handlar i grund och botten om vilken sorts samhälle vi vill skapa. Vi ska lämna över den här världen i våra barns och våra barnbarns händer.”

Emil förstod att det inte var första gången som Adolfsson sade dessa ord, det fanns något inövat över anförandet. Han blev dock snart mindre teatralisk, talade lugnare.

“Mycket kan man samtala sig ur, det handlar om bemötande. Vi är inte ute efter att trycka ner människor, vi ska hjälpa dem tillrätta. Få dem att förstå att det de håller på med är fel. Vi ska vara tillmötesgående om vi upplever att ångern är äkta, om de ödmjukar sig och erkänner sitt brott skall vi ingalunda vara njugga.”

“Ja, jag kan väl tycka att det är bättre att fria än att fälla”, sade Emil.

Adolfsson lyfte ett finger. “Försiktig nu! Det innebär inte att vi ska riva böteslappar. Du river aldrig en böteslapp. Uppfattat? Nej, nej, aldrig fria en skyldig förövare, rätt ska vara rätt. Men låt ditt uppförande alltid vara gentlemannamässigt, liksom din polityr fläckfri.”

“Uppfattat”, sade Emil. Han rodnade. Allt han ville var att säga de ord som skulle stryka Adolfsson medhårs. Men han var strävhårig, både proverbialt och bokstavligen, det var svårt att känna in vilka som var de rätta svaren.

“Kan jag lita på dig?” sade Adolfsson. 

“Ja, det tror jag. Hur då menar du?”

“Är du oförvitlig?”

Emil visste inte vad oförvitlig betydde, han var inte ens säker på om det var positivt eller negativt. Att fråga vore att blotta sin okunskap och på så sätt förlora poäng, ja kanske mista möjligheten till anställning helt och hållet. Han var tvungen att chansa.

“Ja”, svarade han. “För det mesta i alla fall.”

“För det mesta? Antingen är man oförvitlig eller inte.”

“Ja, men då är jag oförvitlig.”

“Bra! Det finns ett antal oomkullrunkeliga principer inom vårt gebit. Vi har inget fördrag med nepotism, till exempel.”

“Nej, självklart”, sade Emil, som nu helt hade missat tappat greppet om vad Adolfsson pratade om. 


“Låt oss ponera att du finner din flickväns bil felparkerad…”

“Hon har inget körkort”, sade Emil.

Adolfsson gav Emil en föraktfull blick. Han suckade. “Låt oss ponera att du finner din fars bil felparkerad, eller du finner den så att säga i alla avseenden korrekt parkerad, ehuru parkeringsbiljettens tid överskridits med blott två minuter. Vad gör du?”

“Om farsan parkerar fel?”

“Just så.”

“Jag…” sade Emil.

Adolfsson böjde sig framåt. Det var bevisligen en viktig fråga.

“Jag skulle förstås bötfälla honom.”

Adolfsson var lättad. “Gott. Låt oss för en sekund då föreställa oss ett annat scenario. Du är i färd med att utfärda en böteslapp när ägaren löper mot dig. Det visar sig att ägaren är din forna klasskamrat som du inte träffat på länge. Han vill prata minnen, kul att se dig, och så vidare.”

Emil ryste av själva tanken, men visste vad han måste svara. 

“Man river aldrig en böteslapp”, sade han.

Adolfsson nickade nöjt och gav ett eko på Emils ord: “Man river aldrig en böteslapp.” Han såg upprymd ut. “Ska vi säga det tillsammans en gång?”

De klämde i tillsammans: “Man river aldrig en böteslapp.” Adolfsson dirigerade orden med handen, som om de utgjorde en kantat av Bach.

“Å en gång till”, sade Adolfsson, med handen i luften.

“Man river aldrig en böteslapp”, mässade de.

Emil var glad att ingen såg honom. Det var något vagt sekteristiskt över män som vill säga saker i kör. Den hårige framstod alltmer som en kultledare, eller ännu värre, som en motivationstalare. Men Emil ville fortfarande ha jobbet. Ute på fältet skulle han knappast behöva ha med Adolfsson att göra, hoppades han. Där skulle han vara fri, patrullera gatorna med rak rygg.

“Du kommer långt på att hålla huvudet kallt. I vissa fall kan det hetta till lite. Då gäller det att vara förberedd.”

“Ja.”

“Jag föreslår att vi gör en liten övning”, sade Adolfsson.

“Jaha?”

“På en typ av situation som skulle kunna uppstå.”

“Okej.”

“Men innan vi börjar skulle jag vilja veta varför du tycker att jag ska anställa dig”

Emil funderade. “Ja, för det första så tror jag att…”

Adolfsson avbröt, plötsligt irriterad. “Varför ska jag anställa en person som inte ens knäpper sin skjorta ordentligt? En slarvpelle!”

“Skjortan ja…” sade Emil och tittade ner för att se om knäppningen återigen hade gett sig, men allt satt som det skulle.

Adolfsson knäppte med fingrarna flera gånger i snabb följd framför ansiktet på Emil. “Titta på mig när jag pratar med dig.”

“Jag tittar.”

“I ögonen!”

“Jaja.”

“Såja. Nu lyssnar du jävligt noga!” Adolfsson ställde sig upp, vände på sin stol, grenslade den bak och fram och vägde sig närmare Emil med underarmarna vilande på ryggstödet. “Varför ska jag anställa dig?”

Adolfsson höll sitt ansikte tjugo centimeter från Emils. “Varför ska jag ge område sjuttiosju till en litet kryp som dig? Svara mig!” Han andades sin varma andedräkt på Emil som höll andan. En pust av halitos och lök trängde sig ändå in i Emils luftvägar. Det var outhärdligt.

“Jag… vet inte”, sade Emil. 

Adolfsson slog an en ironiskt trevlig ton. “Jaså du vet inte varför du ska jobba hos oss? Lilla vän. Du söker ett arbete utan att överhuvudtaget ha funderat på om du är rätt person för uppdraget.”

“Jag trodde väl att det skulle vara lätt att lära sig. Och att…”

“Lätt?” skrek Adolfsson. “Lätt?” Hans huvud gjorde en cirkel i luften, som att han slungade ut ordet. “Lätt! Nu jävlar!”

Han hoppade upp, ryckte tag i Emils krage och drog honom upp med båda händerna. Han frustade genom näsborrarna. Tänderna var hopbitna när han talade, bara läpparna rörde sig. “Inte en förolämpning till, hör du det? Lätt? Vem tar du mig för? Inte ett ord till, annars kommer jag att krossa dig. Förstått?”

Emil nickade. Adolfssons hår var överallt.

“Vet du hur många sådana som dig som jag har röjt undan? Jag kan få hela din familj att försvinna. Den lilla uskan, alla. Åh vad sorgligt, deras bilbromsar slutade fungera. Spisen fattade eld. Så olyckligt.”

Adolfsson andades tungt. Emil blundade, hjärtat dunkade. Adolfsson ryckte till med axeln, lösgjorde ena handen från Emils krage och måttade ett slag, men lät den knutna näven stanna i luften. Emil stönade när magen drog ihop sig i försvar, men inget slag kom. Adolfsson släppte långsamt taget om skjortan med andra handen. “Sätt dig.”

De satte sig. Adolfsson hämtade andan och sprack upp i ett leende. “Nå, vad tycks?”

“Jo”, sade Emil och darrade på rösten. Han torkade sig i ansiktet. “Det där var… speciellt.”

“Jag tycker att du skötte dig galant. Du behöll lugnet och flydde inte fältet.”

“Nej.”

Adolfsson synade Emil. “Du förstår att jag måste göra detta va? Testa dig, härda dig. De kommer att vara på dig dagligen. De kommer att begagna allsköns förfaringssätt för att snärja dig.” Han hade en viss stolthet i rösten, nöjd över sin skådespelarinsats.

“Ja. Jag förstår att det kan vara tufft”, sade Emil.

“Det borde inte vara så, men det är så. Det är den verklighet vi lever i. Men vi har rätten på vår sida, den juridiska såväl som den moraliska.”

Emil såg att Adolfssons yrke hade satt sina spår i hans ansikte. Varje fåra vittnade om hans tid på fältet, det var ett ansikte som inte gav efter för någon, men som stoiskt mötte förakt med ett obevekligt rättspatos, aldrig hämndlystet men alltid rakryggat. Det var som att han hade levt utomhus årstid efter årstid. Vinden, solen, regnet, snön hade präglat hans ansikte, men det som verkligen gav det dess särart var de rynkor som endast kunde ha mejslats fram genom ett tålmodigt bärande av världens ansvar på sina axlar. De bekymrade ögonbrynen, eller rättare sagt ögonbrynet, den luttrade uppsynen.

“Men oavsett hur mycket de hotar, fräser eller skriker så är det en sak de inte gör”, sade Adolfsson.

“Jaså?” sade Emil, vars händer fortfarande darrade av adrenalinpåslag.

“De skrattar inte.” Adolfsson log hånfullt. “Ingen skrattar åt mig längre.”

“Nej. Det är ju bra i och för sig”, sade Emil, som försökte läsa av Adolfssons kroppsspråk. Han utstrålade en aura av upprättelse.

“Ingen! Ingen skrattar. Ingen hånflinar bakom min rygg. Inget viskande och fnissande, inga menande blickar, inga ironiska komplimanger. Inga gömda jympadojor… inga nyponfrön i kalsongerna.”

Emil sade ingenting.

“De kan svära, de kan ropa okvädesord åt mig. Åh, att se dem upprörda, det ger mig energi! Var är deras överlägsna lugn nu? Kom ihåg att aggressivitet är den maktlöses språk.”

Emil visste inte vad han skulle säga. “Ja, så är det nog.”

“Fruktan, ilska, hat. En parkeringsvakt väcker alla sorters känslor. Förutom… förutom känslan av överlägsenhet. Den känslan är förbehållen parkeringsvakten själv.”

“Ja…” sade Emil.

“Ibland…” började Adolfsson, men blev tyst.

“Ibland?”

“Ibland…”, han log skamset, “ibland har jag funderat på om jag verkligen skulle vilja ha en värld där alla parkerar rätt.”

“Jaså?”

“Om vårt uppdrag en dag skulle, så att säga, vara slutfört. Skulle jag vara nöjd då?” Han skakade på huvudet. “Jag har kommit fram till att jag behöver kampen. Jag behöver jakten, konflikterna. Tillfredsställelsen i att lugnt och metodiskt skriva av registreringsnumret på en dyr Mercedes! Tillfredsställelsen i att dröja sig kvar för att se ägarens min! Att bjuda honom på ett leende när han argumenterar. Ju rikare de är, desto starkare protesterar de. Ju finare bilar, desto mera högljudda. Det är märkligt egentligen, men så är det.” Han log.

“Ja.”

“Nej, hur mycket jag än önskar att vi kunde göra den här världen till en bättre plats så finns det en del av mig som önskar ha kvar en bit av mörkret. Alla behöver vi en fiende, alla behöver vi möta motstånd. Det är så vi utvecklas.”

Detta plötsliga utfall av självinsikt syntes Emil som ett udda undantag i Adolfssons personlighet. Han var oberäknelig, så mycket var säkert.

Adolfsson tittade ner i golvet, verkade tagen av någonting. Så satt han en god stund, det såg ut som att han besvärades av en malande inre dialog. Han idisslade sina tankar, ansiktet bleknade. Han suckade.

“Jag har fått ge upp mycket för mitt kall”, sade han. Adolfsson tittade fortfarande i golvet.

Emil drog in ett norrländskt “ja”.

“Förvänta dig inte en lätt resa. Att vara på lagens sida har sitt pris. Men det är värt det. Det är värt det”, sade han, men hans ansikte sade något helt annat.

“Ja.”

Adolfsson verkade göra ansats till att berätta något, men det satt långt inne. Emil beslöt sig bara för att vänta. De var tysta, det var som att deras andning synkroniserades. Adolfsson tittade inte upp. 

“Jag skulle bara vara borta över helgen…”

Emil förstod inte, men ville inte klampa in i Adolfssons själsliga tillstånd. Det fanns en plötslig skörhet hos Adolfsson som Emil inte ville röra vid.

“Vi hade varit gifta i ett år. Vi drömde om framtiden. Jag har aldrig litat på någon som jag litade på henne. Hon var så självklar. Att hon skulle… nej, det fanns inte i min värld. Jag hade kunnat svära i domstol på hennes oskuld.”

“Ja”, sade Emil.

Adolfsson tittade upp, ansiktet bar spår efter händerna som det vilat i. Han tittade ner igen. “Och jag var bortrest en helg. Det var första gången vi var ifrån varandra över en natt. Fånigt egentligen, hur vi mer eller mindre satt ihop.”

“Inte alls. Inte alls fånigt”, sade Emil.

“Jag var på en konferens i Göteborg. Jag skulle komma hem sent på söndagskvällen, men bokade om till ett tidigare tåg.”

Emil fick en klump i magen. Han ville inte lyssna på detta, orkade inte, men han förstod att han gjorde bäst i att låta det få komma ut.

“Jag hade saknat henne mycket därborta. Jag ville liksom… jag vet inte vad jag tänkte, kanske skulle jag överraska henne?” Han tittade upp igen.

Emil ville erbjuda honom en näsduk, en servett eller vad som helst, men hade ingenting till hands.

“Jag gick över torget. Det hade redan mörknat, det var vinter. Jag hade tio minuters promenad framför mig, det var friskt, jag kände mig så glad över att få komma hem till min hustru.”

“Såklart”, sade Emil. Det gjorde ont i honom.

“Jag såg inte mycket, billyktor, mörka gestalter som mötte mig på trottoaren. Men så såg jag på andra sidan vägen konturen av något som var mig bekant. Som var mig kärt.” Adolfsson log uppgivet. “Min Ford Focus. Lika självlysande, lika självklar som alltid, mitt i mörkret. Först blev jag glad, som man blir när man ser en vän… tills jag efter en hundradels sekund insåg att den stod på helt fel ställe. Vad var det för ett ställe? Jag tittade upp på lägenhetshuset som jag passerat så många gånger förut, utan att lägga märke till. Det lyste i fönstren. Bilen stod inklämd mellan ett övergångsställe och en Fiat, två hjul på trottoaren. Jag blev yr, stod som förstenad och bara tittade.”

Emil suckade. “Ja…”

“Jag stod säkert där i tio minuter. En stund försökte jag tänka att den hade blivit stulen. Åh, om bilen ändå hade blivit stulen! Men så såg jag henne…” Han stannade upp, kämpade emot röstens skälvningar. “Hon klev ut ur en port. Glad såg hon ut. Frisk, friskare än jag någonsin sett henne.”

“Jag beklagar verkligen…” sade Emil.

Adolfsson nickade. “Tack.”

“Jag kan bara föreställa mig. Om jag hade upptäckt att min flickvän hade en annan, så vet jag inte vad…”

“En annan?” sköt Adolfsson in.

“Alltså om hon hade…”

Adolfsson log bittert. “Det hade varit nog så illa. Det hade varit hemskt på sitt sätt. Men det här… vi var på så lika våglängd förstår du? Hon delade mina värderingar, vi pratade om det ofta, hur tiden var ur led, hur människor tog sig friheter, hur ingen visade respekt. Men så fort jag var borta över en helg… pang! Så visade det sig att hon var precis som alla andra. Precis som alla andra.”

“Du menar…”

“Ja. Det är fruktansvärt. Jag kan hålla med om att det finns gränsfall. Någon ställer sig fyra och en halv meter ifrån. Det är dåligt. Det är regelvidrigt. Men det är inte uppsåtligt. Men detta… bilen stod praktiskt taget på övergångsstället.”

Emil skruvade på sig. Menade karln vad Emil trodde att han menade?

“Det var så utstuderat. Skadan var gjord, hon hade stuckit dolken i min rygg. Och jag, jag gjorde det enda rätta. Den ljusnande framtid blev aldrig vår.”

“Ni skilde er?”

“Vad annat kunde jag göra? Hon hade dragit vanära över mig och mitt namn. Hon hade besudlat min Ford, vanhelgat det fordon som aldrig tidigare gjort några överträdelser.”

“Ja”, sade Emil. Det enda han kunde tänka var “ut”, han måste gå ut. Han började långsamt ta på sig sin jacka. Adolfsson var inne i sin zon, märkte ingenting.

“Det var värt det, det var värt det”, sade Adolfsson. Han tittade drömmande igenom Emil, som hummade instämmande.

“Vi kommer att få offra mycket.”

Emil knäppte jackan. “Ja.”

“Men vi kommer aldrig att knäckas.”

“Nej”. Emil sträckte sig efter sin mössa. “Aldrig knäckas.”

“Överallt är vi ansatta, men inte kringrända. Vi är rådvilla, men inte rådlösa. Slagna till marken men inte förlorade. Åh, jag gläder mig i lidandet! Det är ju för rättvisans skull.”

Emil reste sig.

“Jag är övertygad om…”, fortsatte Adolfsson.

Emil började gå mot dörren.

“att våra kortvariga lidanden väger oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet som väntar oss…”

Emil tog tag i dörrhandtaget, vred om.

“Jag har kämpat den goda striden…”

Till ljudet av denna paulinska travesti gick Emil ut ur rummet, stängde dörren efter sig och började gå. Genom dörren kunde han fortfarande höra ljudet av Adolfssons mässande röst, ett ljud som blev mindre och mindre tydligt tills det helt dog ut.