Om språklig obskurantism

Språklig obskurantism

I förordet till sin skrift De båda grundproblemen i etiken, går Arthur Schopenhauer till hårt angrepp mot Hegel, en annan av filosofihistoriens tyngsta gestalter. Han skriver att ”Hegels så kallade filosofi är en kolossal mystifikation, som ännu för eftervärlden skall utgöra ett outtömligt ämne till hån över vår tid.”

Det var uppfriskande för mig att läsa detta, eftersom jag minns hur jag under universitetstiden stångade mig blodig mot Hegels ogenomträngliga prosa. Jag hyste redan då en misstanke om att Hegel inte alls hade något meningsfullt att säga, utan lade sig till med obegripliga meningar som gravitationslöst svävade omkring för att ge sken av djupsinnighet där det i själva verket inte fanns någonting alls. Men alla de hyllmeter av Hegel-uttolkare och alla de tusentals timmar som tänkare ägnat åt Hegel de senaste sådär tvåhundra åren, gör att han omgärdas av en aura av auktoritet, varför ingen tycks våga säga att han… ja, pratar strunt. Som en enda lång trollning, långt innan begreppet ens fanns.

Schopenhauer skrev sin svidande kritik redan på 1800-talet och jag önskar att jag hade läst den långt tidigare. Han kallar Hegel en ”charlatan”, och en ”förstörare av papper, tid och huvuden”. Han menar att Hegel ”som ingen dödlig före honom smort på med en meningslös smörja, så att den, som skulle kunna läsa hans mest beprisade verk, den så kallade Andens fenomenologi, utan att därvid bli till mods som om han vore i ett dårhus, rätteligen själv borde vara där…”

Schopenhauer framstår nästan som en upprörd Alexander Bard med gåsfjäderpenna. Det är helt enkelt mycket underhållande.

Vad har då detta med 2021 att göra? Ganska mycket, vill jag hävda. För än idag finns det högt ansedda akademiker, filosofer och hela institutioner, som söker slå blå dunster i ögonen på folk genom ett konstlat, till synes bildat språk, utan att leverera något substantiellt. Att läsa dessa företrädesvis postmoderna akademiker är som att försöka läsa en papperstidning i styv kuling; det fladdrar, det sliter åt alla håll och din frustration tilltar till dess att du slänger tidningen. Min övertygelse är att dessa akademiker inte vill bli förstådda, för de har ingenting viktigt att säga.

Vänta nu, tänker du. Visst kan det vara så att man bara inte är tillräckligt kunnig för att förstå vad de egentligen menar? Så kan det vara – och så är det i många fall. När du helt utan medicinsk utbildning läser en avhandling inom, säg, ortopedi, kommer den att vara föga begriplig. Det betyder förstås inte att avhandlingen är intetsägande, den utgör sannolikt tvärtom ett viktigt bidrag till sitt område. På samma sätt är det inom många discipliner där vi inte är insatta; varje expertområde har sitt fackspråk. Men i dessa fall kan du oftast identifiera vari din begränsning består.

Den postmoderna nonsens-produktionen är dock av ett annat slag. Den är utstuderat obskyr, men begagnar återkommande en uppsättning termer som är lätta att känna igen. När du ser ord som diskursanalys, narrativ, dekonstruera, maktstrukturer, vithetsnorm, androcentrism, privilegier, cisnormativitet, dekolonisering, och intersektionalitet dyka upp med viss frekvens i texten kan du misstänka att den är skapad i ett sofistiskt laboratorium för låtsasstudier.

Det är denna typ av obskurantism som möjliggjorde ”The grievance studies affair”. Peter Boghossian, James Lindsay och Helen Pluckrose, samtliga akademiker inom olika områden, skrev för ett par år sedan 20 artiklar som de sände in till diverse postmodernistiskt orienterade akademiska publikationer. De skrev avsiktligt rent nonsens, klätt i en språkdräkt som är vanligt förekommande inom humaniora i woke-ismens tidevarv.  En av titlarna var ”Who Are They to Judge? Overcoming Anthropometry and a Framework for Fat Bodybuilding”. En annan av artiklarna innehöll långa segment ur Mein Kampf, uppdaterad med en feministisk terminologi.

Deras lyckade experiment borde ha varit en dödsstöt mot den meningslösa ideologiproduktion som upptar en allt större del av universitet i västvärlden, men inte mycket tycks ha hänt. Människans benägenhet att gå med på uppenbara osanningar på grund av rädsla för att uppfattas som okunnig illustreras bäst av berättelsen om Kejsarens nya kläder. Du känner redan till sagan: den handlar om hur två skräddare hävdar sig använda ett tyg som är osynligt för obegåvade människor, vilket de presenterar för kejsaren. Så övertygande är de att kejsaren, trots att han ser sin nakenhet, låtsas se sin spegelbild iförd praktfulla kläder. Även omgivningen hyllar de utsökta kläderna – ingen vågar tillstå att kejsaren är naken, förutom en liten pojke.

Det som här avses är inte texter med tuggmotstånd, långa meningar eller ett rikt språk utan den sorts text vars syfte är att hela tiden glida undan all möjlighet till begriplighet. Inte så att vi ska hemfalla åt ett kvällstidningssvenska, nej, texter får gärna vara ordrika och utmanande, men det är varje skribents ansvar att göra sitt yttersta för att bli förstådd.

En bra författare är en författare som vet vad han vill säga och som säger det, i mening efter mening, stycke efter stycke, och som mejslar fram den ordlösa tanken eller bilden till igenkännliga meningar. Det handlar om att fånga en komplex och kanske abstrakt föreställning och iklä den ord för att överföra sin bild till en annan människas inre. Skrivande är med andra ord tankeöverföring och en god skribent gör det svårbegripliga begripligt. En sofist, å sin sida, det begripliga obegripligt.

Det kräver mod (eller dårskap) för att identifiera dagens charlataner, delvis för att vi inte vill gå mot strömmen och delvis för att vi inte litar på vår egen förmåga. Hur ser vi egentligen skillnaden mellan, å ena sidan, en text som är tycks obegriplig för att vi har ett bristfälligt intellekt, och å andra sidan, en text som är obegriplig för att författaren tapetserar över sin egen tomhet med ett chiffrerat låtsasspråk? När textens författare dessutom är en uppburen auktoritet (en Hegel eller en Derrida) kan det upplevas förmätet att våga ifrågasätta dess substans.

Men för att kejsaren – och ännu viktigare, folket – ska slippa vara fjättrade vid föreställningar som de innerst inne anar är fel, måste fler av oss våga säga vad vi verkligen tänker, och ta risken att framstå som obildade, eller ännu värre – moraliskt förkastliga.

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp

Förunderlig nåd

En motvillig helbrägdagörare. En bruksort på nedåtgående. En annorlunda pilgrimsfärd från Bosnien till Bergslagen – och ett litet hotell i skogen.

LÄS MER

Relaterade inlägg