Om alla katter i världen försvann

Genki Kawamura

Ibland skriver jag ner tankar om böcker jag har läst. De är inte recensioner. De är bara tankar.

Jag har läst Om alla katter i världen försvann, skriven av Genki Kawamura.

Det hela börjar med tråkiga nyheter. Berättarjaget besök av djävulen, som råkar se ut som huvudpersonen själv, om än iklädd Hawaiiskjorta, varför berättaren kallar djävulen för Aloha. Denne berättar för huvudpersonen att han har ett dygn kvar att leva och erbjuder honom en överenskommelse: han får leva en dag till om djävulen får något i utbyte. Nästan slumpartat kräver Aloha (djävulen) att alla telefoner måste försvinna från jorden för att den unge mannen ska få leva.

I ett ögonblick försvinner telefonerna, och huvudpersonen funderar på om det är värt det. Eller ja, först får han ringa ett sista samtal, vilket han väljer att använda på sin före detta flickvän. Sedan funderar han lite över hur det är att leva i en värld utan telefoner, innan djävulen kommer tillbaka. Denna gång går huvudpersonen med på att göra sig av med alla filmer i världen. Och så där håller det på. Alla telefoner, alla filmer, alla klockor, alla katter ska bort, för att huvudpersonen ska få leva.

Konsekvenserna av att dessa enskilda objekt försvinner får vi egentligen aldrig se i någon större, nationell eller global, skala. Boken är ganska skissartat skriven. Minimalistisk, eller vad vi ska säga. Jag förstår att bokens berättare ska dö närsomhelst, men jag känner det inte. Det finns ett avstånd mellan mig och huvudkaraktären. Om det beror på att boken är skriven på ett sådant sätt eller om jag överför min egen sinnesstämning på boken låter jag vara osagt.

Men visst väcker den en intressant fråga – en fråga som aktualiserats i och med pandemin – nämligen: vad är vi villiga att offra för att få leva en dag till? Över hela världen har vi hittills offrat konserter, gudstjänster, tivolin och diverse former av umgänge. Farmödrar och morfäder som inte fått vara barnvakt, studenter som inte fått leva studentliv – pandemin har fått oss att offra väldigt mycket för förhoppningen om att förlänga våra liv. Men skulle vi kunna offra bröllopsfester för all framtid, om vi var säkra på att få leva några dagar extra? Julmiddagar? Uteserveringar?

Boken skrevs långt före pandemin, 2012, och är mer ett tankeexperiment än något annat. Men ämnet – det om vad vi är villiga att offra – utforskas dessvärre inte i någon större utsträckning, förutom spridda tankar från berättaren om hans egen relation till just klockor, eller katter, eller vad det råkar vara han nödgas offra vid just det tillfället.

Själv sätter han stopp vid just katter: ”Därför har jag bestämt mig för att sluta att få saker att försvinna. Jag har bestämt mig för att acceptera det liv jag har fått, precis som det är, även om det kommer att bli i kortaste laget.”

I bakgrunden av berättelsen finns också sorgen efter en mor som gått bort, samt över en förlorad relation med fadern – vilket visar sig vara vad hela boken på något sätt handlar om.

En intressant detalj är att djävulen ifrågasätter varför det överhuvudtaget ska finnas dagar och timmar och veckor, med tanke på att det är en mänsklig konstruktion. Tid är ett påfund. Vi har förslavat oss själva under dessa mänskliga kreationer (varför han vill att huvudpersonen ska offra alla klockor). På så vis avslöjar djävulen att han är själva normkritikens essens: allt ska ifrågasättas, allt ska vändas ut och in på, varje konvention och varje standard – allt som omgärdar människan med struktur, tradition och kontinuitet. Det känns som en lämplig egenskap för djävulen att ha.

Boken är en storsäljare i Japan. Och kanske finns det många som älskar den, men just vid denna tidpunkt gjorde den på mig inget stort intryck.

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp

Relaterade inlägg