Smålit – Smålands Litteraturfestival – anordnade en novelltävling 2020 på temat paus. Detta var mitt bidrag. Jag kom ingenvart med bidraget i tävlingen, men tänkte ändå publicera den här istället för att vaska den.

En berättelse om bitterhet, kanske. Håll till godo. 

ETT IDEALMORD

Jag känner ett tilltagande ursinne gripa tag i mig. Det kommer utifrån, sliter i mig som stormen greppar ett fallfärdigt hus, det knakar och knarrar och gnisslar. Det drar kallt härinne, i vredens boning, jag kan inte värja mig mot den.

Det vrider sig i magen när jag ser honom, den hurtige, som ramlar in i kvarteret efter en mils löpning och säger hur skönt det var, han som med outsinlig energi stretchar medan blicken söker efter nya utmaningar. Han kisar med öppen mun, flåsar, njuter av smärtan, han springer, men varthän springer han? Ingenstans, bara tillbaka, alltid tillbaka. Han springer ifrån någonting, men kan han undfly sig själv?

Jag hatar honom, Olsson, trots att jag så väl vet var det kommer ifrån: avund. Känslan av indignation över idealet, insikten om att jag aldrig kommer att uppnå det jag önskar mig – att bli som han. Jag vet alltså vad mitt problem är men ändå gör jag ingenting för att åtgärda det. Olsson, jag säger dig: det är inte du, det är jag.

Men ändå kommer jag att fortsätta förakta dig, för vad är alternativet? Att förakta mig själv har jag gjort länge nog, jag har kastat mig ut i löparspåret för att bli en av er, jag har köpt dyra skor och gjort höga knän, förnedrat mig själv i tajta tröjor, men jag förblir en passiv åskådare av mina patetiska åthävor, jag ser cyniskt på när min kropp försöker efterhärma dina rörelser. Jag har sökt prestigefulla jobb, försökt bli respekterad. Men jag har gett upp och det känns fantastiskt. Jag är jag.

Han vill inte att sådana som jag ska finnas. Jag ser med vilken avsmak han tittar på mig, hur han synar mig och min lättjefulla hållning. Det hans livshållning, att sträva framåt, och den visar med all tydlighet att jag inte är välkommen.

Ständigt denne Olsson. Jag vägrar kalla honom något annat, han är inte och kommer aldrig att vara en person, bara en icke-person, ett förkroppsligande av en trend, ett skal fyllt av hurtfriska floskler. Han vill att jag ska följa med honom ut. Rensa hjärnan, säger han. Rensa hjärnan!

Så kom Corona, Kinaviruset, och jag hoppades att vi skulle få en paus från alla krav, att Olssons tjat skulle tystna. Allting annat stannade upp. Företag stängde ner, konserter ställdes in, men löparna fortsatte. Ännu värre – de förökade sig, spred sin lära till de mest osannolika proselyter. Mekaniker, byråkrater, alla skulle med. Det är ett virus, ett sinnets virus, värre än Corona. Coronan, säger en del, i bestämd form, som om de genom denna manöver kunde tämja ordet, göra det bekant, ofarligt. Olsson säger Coronan, den hunden, som om han hade kontroll.

Jag får inte arbeta längre, jag är permitterad, men hjärnan ger mig ingen vila. Jag får ingen ro, för joggarna väcker mig på morgonen, de springer i par, småpratar och dundrar förbi. På kvällarna likaså. Deras steg ekar i mitt huvud, men jag står emot, jag kommer inte ta på mig skorna, jag kommer inte sjunka så lågt. Olsson ringer, säger att det vore så kul om jag hängde med. Kanske vill han prata gamla minnen, jag vet inte, för jag lyssnar inte så noga, jag hummar mest och avböjer veligt, som om det inte passar just den dagen, jag har möjligen tvättid, däremot gärna någon gång framöver, men sa du fredag? Nej, då ska jag … då har jag en grej. Som. Någonting. Sedan lägger jag på.

Men så kom tanken smygande till mig, först som en lekfull smekning. Jag skrattade och avfärdade den som en otänkbar galenskap, men snabbt etablerade den sig som en oemotståndlig plan, min plan för att försvinna från samhället, sätta mitt liv på paus, det som rusar fram med orimliga krav, Olssons krav. Det framstod så tydligt för mig, varför hade jag inte tänkt på det tidigare? Jag försökte finna motargument, jag till och med skrev en lista i två kolumner med plus och minus som rubrik över respektive kolumn, men fann den ena tom. Det fanns bara fördelar och mitt inre hade redan formulerat en handlingsplan.

I väntan på att han skulle ringa igen såg jag på tv, hela tiden. Där på skärmen står en man och vet. Han säger att allting är bra, att allt är under kontroll i världens bästa land. Det kommer inte bli en pandemi. Det kommer aldrig komma till Sverige. Okej, det kom till Sverige, men det kommer inte sprida sig. Okej, det spred sig, men det vänder imorgon. Ansiktsmasker är onödiga. Det är bara en förkylning. Tusentals dör, men vi har kontroll. Vi har kartan, verkligheten får anpassa sig, den är vad vi säger att den är, som alltid i den Demokratiska Folkrepubliken Sverige. Termiter äter sönder grunden men vi tapetserar om så att ingen märker något. Det var något han sa, Olsson, som sammanfattade den kollektiva inställningen: “Det är bara de som lever osunt som dör.”

Han kunde inte dölja sin djupa avsky för svaghet, som om de fick skylla sig själva, de som gillar mat och sprit och tobak, eller de som hade underliggande sjukdomar. Han stod över allt detta, han var oantastlig, odödlig i sina penisavslöjande joggingbyxor som han köpt för att kapa sekunder på sitt personbästa.

Jag hoppades, det medger jag, att viruset skulle döda varje löpare, att varje hurtig människa skulle falla ner död till marken mitt i steget, vilken lycka! Istället är det de svaga, de värnlösa, som går åt, och vi bryr oss inte. Den människa som ger sig på de försvarslösa är anathema, förbannad av folket och av Gud, men sjukdom betraktar vi precis tvärtom: Nåde dig, pandemi, om du ger dig på de friska, de starka. Nåde dig om du ger dig på joggarna. Jaså, är det bara gamla som dör? Feta? Då så! Låt festen fortsätta!

Jag behövde inte vänta länge för att han skulle höra av sig igen. Han lät förvånad över att jag tackade ja till att följa med, som om hans inbjudan mest hade varit en tom men regelbunden gest, men han backade inte. Jag fick honom att gå med på att mötas vid det övergivna torpet, det som aldrig blev sålt och sedan glömdes bort.

“Det blir kul”, sa jag. Jag menade det verkligen.

Det är de odödliga jag hatar. Deras flykt från döden – som i själva verket är en flykt från livet, från njutning och från skönhet – är patetisk, den är driven av rädsla, en rädsla de överröstar med positiva, uppmuntrande slagord. Olsson tar för givet att vi alla vill åt samma håll, åt hans håll. Om jag invänder tror han att jag inte förstått, att jag ännu inte är upplyst. Han är besatt, det finns inget bättre sätt att beskriva det. Hans vilda, sekteristiska blick genomborrar mig med en optimistisk spänst som är skräddarsydd för att förtränga hans eget tvivel. Han är förlorad. Han får mig att vilja stänga av, att inte delta i livet längre. Hans krav, hans ideal, gör mig otrygg. Jag kommer aldrig kunna bli som honom. Därför måste han förintas.

Jag rakade mig omsorgsfullt den lördagsmorgonen, lät bli överläppen och lät den täckas av vad som i skäggstubbens frånvaro såg ut som en mustasch. Jag studerade min spegelbild under en lång stund medan vattnet rann ur kranen. Jag var inte helt olik Olsson, som tycktes vara född med sin mustasch, alltid i samma längd.

“Hej Stefan”, sa han. “Vad kul att vi äntligen får till det här.”

Han kom gående, jag satt redan på stenmuren som omgärdade torpet, jag hade väntat i en halvtimme, ville inte vara sen till detta viktiga möte.

Jag nickade och log. Jag log nog lite för mycket, för han dröjde kvar med blicken som om det förvånade honom.

Vi gick de första hundra, tvåhundra meterna längs stigen som var omgiven av tät växtlighet, så smal att den förbjöd oss att gå sida vid sida. Han gick före mig, pratade rakt fram så att jag endast uppfattade enstaka ord, vilket gjorde mig rasande inombords och det slog mig att han alltid gjort på det viset, bara halvt skänkt mig sin uppmärksamhet medan han blickade framåt. Två stenhårda skinkor rörde sig mekaniskt framför mig, inneslutna i ett svart material som inte lämnade något åt fantasin.

Vi kom ut på en grusväg där vi äntligen kunde gå bredvid varandra. Vi började jogga, han som en lärare med tålamod för sin lärjunge, ständigt med ögonen åt mitt håll för att se om tempot var uthärdligt, jag mödosamt med en lufsande hållning. Vi sprang under tystnad i vad som kändes som en timme, men snarare var knappt tio minuter.

“Så du har blivit uppsagd?” sa han, rösten oberörd av ansträngningen.

“Permitterad”, utstötte jag mellan andetagen. Det värkte överallt.

“Trist”, sa han. ”Du kanske borde plugga till läkare? Det har jag alltid sagt.”

Borde. Allt som kom från Olsson var borden och måsten.

“Här framme kommer en stigning. Försök att trampa på i backen, okej?”

Trampa på? Jag tyckte att jag redan sprang för livet, men jag höll ut, frustade och tryckte ifrån med benen så hårt jag kunde. Jag hörde hans röst genom min andning, kunde inte tolka några ord, pulsen dunkade i hela min kropp. Till slut gick det inte längre.

“Stanna”, bad jag, andfådd.

“Kom igen, du orkar lite till”, sa Olsson.

“Jag orkar ingenting mer”, sa jag. “Inte ett steg till.”

Olsson stannade motvilligt, men rörde på benen och hoppade på stället medan jag stod med händerna på knäna och lutade mig framåt. Min mun var öppen och jag lät saliv bara rinna ut, för trött för att orka spotta. Jag vet inte hur länge jag stod så, kanske ett par minuter, innan jag hade luft nog att prata igen.

“Du har lärt mig så mycket”, sa jag.

Olssons ben rörde sig fortfarande, hoppade från sida till sida, som på en rastlös femåring.

“Jaha”, sa han.

“Visst har du det?”

Olsson ryckte på axlarna. “Ska vi fortsätta?” sa han och ville få igång mina steg på nytt, men jag ignorerade hans fråga.

Jag fångade hans blick och stirrade in i hans ögon, de som annars alltid såg sig omkring. Det var som om jag höll fast hans ögon med mina. “Det är bara de som lever ohälsosamt som dör”, sa jag.

Han gav mig en oförstående min. Äntligen slutade hans ben att röra sig.

“Vadå?” sa han.

“Du sa så, minns du det?”

“Har jag sagt det?” Han skakade lätt på huvudet. “Ja, ja.”

“Corona dödar. Naturen dödar tusentals, medan de odödliga fortsätter göra planer. Vad är rättvisan i det?”

“Ja, säg det. Nu springer vi, innan vi blir kalla”, sa han.

“Jag är också naturen, ingenting annat. Är jag inte det?”

Jag tog ett steg närmare honom. Han verkade välkomna det.

“Jag är naturen. Jag dödar vem jag vill. Du kan inte tämja mig.”

När kniven penetrerade hans bröst gav han mig bara en förvånad blick, som om han inte förstod vad som hände. Han gjorde inget motstånd, han sa ingenting, såg bara på. Jag tror att han accepterade sitt offer, för jag bad honom att inte ta det personligt. Det handlade inte om honom, det handlade om något mycket större. Han som gått före, tyrannen, måste dö. Det var hans ämbete jag var ute efter, så att den sociala rättvisan kunde etableras. Den privilegierade vita mannen måste avsättas, inte bara för min skull, utan för alla som saknade en röst. Nu var han äntligen tyst, så att vi kunde tala till punkt.

Jag släpade hans kropp bort från grusvägen, in i ett buskage. Sedan gick jag hem med lätta steg, lade mig i soffan i väntan på allt det spännande jag skulle få vara med om. Jag hann se på TV en stund, ytterligare femtio dödsfall, men det var som det skulle, allt enligt plan.

Poliserna som hämtade mig var väldigt vänliga, och jag mot dem för den delen. Vi var överens om att det var bra att jag följde med dem.

I häktet besökte mig min mor. Hon såg annorlunda ut, tittade på mig som om jag vore en främling. Kanske var det mustaschen, som jag underhållit sedan den där dagen.

Mamma grät, det såg jag nu. “Varför?” viskade och skrek hon på samma gång. Inget hej, ingenting, bara ”varför”. Det var mycket ohövligt av henne.

“Varför? Olsson måste dö”, sa jag.

Hennes ansikte förvreds i en märklig min.

“Du har slutat kalla honom pappa! När slutade du kalla honom pappa?”

Sedan grät hon högljutt, Som om det var värre att jag kallade honom Olsson än att jag dödade honom? Som om ord var värre än våld? Människor är märkliga ibland.

”Han har gett dig allt!” ropade hon.

”Just därför.” Fadern var äntligen avsatt, så att toleransen och mångfalden kunde spira. Freden, kärleken. Inga kvävande normer mer.

“Jag har räddat dig”, sa jag.

Det hade jag. Jag hade befriat henne från förtryckaren. Hon var fri nu. Jag gick i fångenskap för hennes frihet, visste hon inte det? Var hon inte tacksam? Det skulle hon snart bli, när hon kommit till insikt om hur styrd hon varit, hur Olssons makt hade kvävt henne, hur hon bara varit en medpassagerare på hans själviska resa.

Mamma hade tydligen slut på luft. Det såg ut som att hon grät, munnen var öppen men inget ljud kom ut på en lång stund, förrän hon andades in kraftigt som någon som just kommit upp ur vattnet. Det var frihetens luft hon andades, hon bara visste det inte ännu.

Jag sa inget mer, nickade till adjö och lät mig ledas tillbaka till mitt eget rum, till tystnaden, där jag inte hör dem längre, Olssons ideal, det tyranniska samhällets krav.

Vila, till sist, i mitt eget rum utan spegel.