Ibland skriver jag ner tankar om böcker jag har läst. De är inte recensioner.

Kalla mig fördomsfull men de som skriver ”en” istället för ”man” kan jag inte ta på allvar. Jag vet alla deras åsikter i förväg, inom allt från världspolitik till fördelning av hushållsarbete. Det ryms en sällsynt kombination av elitism, okunskap och felriktad indignation i ett så till synes litet språkligt tilltag.

Det ironiska är att denna språkaktivism utger sig för att agera för inkludering, medan den i själva verket syftar till motsatsen: de som har lärt sig kodorden tillhör ingruppen medan resten står utanför och hackar tänder. Där står de där stackarna som fortfarande säger “man”, som inte har nåtts av budskapet att vi i hundratals år uppenbarligen gjort fel. Att språket självt är sexistiskt.

Denna lilla passivt aggressiva lingvistiska handling för mig osökt in på Johan Lundbergs bok “När Postmodernismen kom till Sverige”, som jag alltså har läst. Inte för att han tillhör dem som ger sig hän dylika juvenila aktivistupptåg, utan för att han tvärtom klargör var denna typ av galenskap härstammar från.

Lundberg är litteraturvetare och tar sig an uppgiften att förklara hur postmodernismen introducerades, fick fotfäste och tog över det offentliga samtalet i Sverige. Egentligen är boken två saker. Den är en skildring av hur den svenska intellektuella eliten i allmänhet och svenska Akademin i synnerhet korrumperats genom nepotism och maktmissbruk. På så vis har den ett journalistiskt värde. Men den är också, vilket jag finner ännu mer intressant, ett slags kartläggning över postmodernismens övertagande av det publika samtalet i Sverige.

Vad det har landat i ser vi överallt:

“De som läser de handlingsplaner om jämställdhet som statliga myndigheter, regioner, länsstyrelser och högre lärosäten har anmodats att ur ett intersektionellt perspektiv producera, får på motsvarande sätt intrycket av att universitet och myndigheter till övervägande del består av privilegierade vita heterosexuella män som inte bara begår sexuella övergrepp mot arbetsplatsens kvinnor, utan som därtill agerar som koloniala herremän mot icke-vita samt systematiskt mobbar och trakasserar homosexuella och transpersoner.” (s. 216)

Frågan som Johan Lundberg utreder är egentligen hur vi hamnade här och han spårar på ett förtjänstfullt sätt utvecklingen på de svenska kultursidorna, universiteten och i de intellektuella finsalongerna. Om man ska tro Lundberg så är Horace Engdahl en sorts patient zero för den postmoderna smittan i Sverige. När de akademiska kommandohöjderna hade intagits av postmodernister blev det allt svårare för motståndare till denna ideologi att hävda sig inom kulturlivet. Svenska Akademien, menar Lundberg, dominerades omsider av postmodernister, vilket också närmast blev dess undergång:

“…att Akademien var nära att gå under berodde också på att man rekryterat ledamöter med utgångspunkt i deras lojaliteter gentemot ett teoretiskt kluster vars grund bestod i en aversion mot det upplysningstänkande som Akademien var sprungen ur.” (s.164).

Den knytblusformade toppen på isberget som syntes under uppdagandet av “kulturprofilens” härjningar var alltså egentligen en skendebatt. Problemet låg djupare än så, mycket djupare. Intersektionaliteten som Engdahl krattat manegen för kom lustigt nog tillbaka och bet Engdahl i rumpan, och han själv utmålades som en sorts unken motpol till revolutionen som han lagt grunden till på kultursidorna tidigt åttiotal. Det är något av en berättelse om Frankensteins monster och Lundberg gör det till intressant läsning.

Ett frågetecken gällande den intersektionella ideologin är i vilken utsträckning de ursprungliga postmodernisterna avsåg hamna i denna besatthet med kön, ras och maktstrukturer. Intellektuella sofister som Horace Engdahl och, före honom, Derrida & co, kanske satt och lekte med tankarna utan att ha en aning om att de skulle förvandlas till detta monster. De ville bara vara originella och filosofera lite sådär på kammaren. Eller så hade de en ondsint plan, men det förefaller osannolikt. Oavsett kan vi nu se frukterna: de extrema idéerna har blivit officiell dogm i Sverige och följderna, menar jag, är katastrofala. Det är väldigt demoraliserande för en befolkning att inte våga uttrycka självklarheter och att dessutom tvingas stödja påståenden som de vet är falska. Att den svenska regimen officiellt bekänner sig till en tro som står i konflikt med några av de mest grundläggande mänskliga fakta som finns, kan bara vara ett tecken på att vår kultur har genomgått en långvarig förruttnelseprocess.

Det är denna ideologi som gör att generationer svenskar fostras i tron att ett av könen systematiskt motarbetas i samhället, en idé som skapar en konfliktlinje mellan män och kvinnor och driver in en kil i varje familj och genom hela samhället. Allt till mantrat om inkludering, mångfald, jämställdhet, ja, de sedvanliga ord som dyker upp i dessa sammanhang. Många av de dokument och artiklar som formats av intersektionalisterna ser ut som att de skapats genom att mata in dessa innehållslösa ord i en slumpgenerator som spottat ut dem i grammatiskt märkliga men intakta satser. Det är därför jag alltid drar öronen åt mig när ord som “diskurs” och “narrativ” dyker upp.

Tillbaka till användandet av “en”. Detta är en av lockelserna, tror jag, i att så många svenskar radikaliseras i denna extrema ideologi: känslan av att man har lärt sig något som pöbeln inte riktigt begriper, att man är upplyst. Man använder begrepp som ingruppen förstår, vilket får en att känna sig utvald. I själva verket krävs det en eftermiddag för att bekanta sig med terminologin innan man kan skriva en uppsats om vithetsnormens hegemoni som river upp en slow clap hos aningslösa postmodernister. Intellektuellt högmod, med andra ord, är en av lockelserna in i intersektionalitetens mörker.

En annan, sannolikt ännu starkare lockelse, är känslan av moralisk överlägsenhet som intersektionaliteten skänker. Den utger sig för att vara empatisk och målar gärna ut sina (ofta inbillade) fiender som rasister, sexister, och så vidare. Det är också därför så många kritiker har hållit tyst så länge, eftersom man har arbetat i en sorts moralisk uppförsbacke. Intersektionalisterna har fungerat som ett prästerskap och heretikerna har inte bara ansetts ha fel i sak utan även betraktats som moraliskt förkastliga. Jag tror dock att vi har nått en vändpunkt. Det svenska folket kommer inte finna sig i att beskrivas som rasister och sexister länge till, och den (spelade) indignation som prästerskapet gjort till sin paradgren tillhör egentligen alla de människor som dagligen blir falskt anklagade för att vara förtryckare i egenskap av sitt kön, sin hudfärg, läggning och så vidare. Responsen borde inte vara att försöka ursäkta sig utan tvärtom att reagera med ursinne: hur understår de sig att kalla oss rasister, islamofober, sexister utan vidare kvalifikation? Indignationen, som sagt, tillhör inte det postmoderna etablissemanget. De som så länge har målat ut hederliga människor som förövare, de är de verkliga förövarna. Det svenska folket, som utstått deras indoktrinering, är offren som de förgripit sig på.

Okej, jag drog iväg på en tangent. De känslomässiga övertonerna är mina och ska inte tillskrivas Lundberg, som är mycket saklig. Läs boken, tycker jag, den är viktig.