Under de senaste veckorna har såväl politiker som kvällstidningsteologer, influencers och han med jaktväst i tv ondgjort sig över en partiledare baserat på ett citat som avsiktligt manipulerats av Public Service för att få det att låta värre än vad det var. I den efterföljande viskleken har det till slut kommit att verka som att vederbörande velat “skjuta rakt in i folkmassor”. Även människor som vanligtvis torde kunna förstå en retorisk fråga, lät sig temporärt bli autistiska för att kunna tävla med varandra i upprördhet över uttalandet.

Personligen har jag har ingen partipolitisk affinitet och jag tror att begreppen höger och vänster i princip är oanvändbara idag. Problemet är heller egentligen inte politiskt utan kulturellt; lögnen är nu ett legitimt instrument om det hjälper den goda sidan att vinna. Vilken som är den goda sidan, förstås, är en högst subjektiv sak. Tilliten till de en gång uppburna auktoriteterna är bruten – till media, till denna världens lärda. Västvärldens anrika institutioner, som CNN, New York Times och många fler, har upprepade gånger avslöjats med lögner och korruption på en nivå som avgör hela länders politiska framtid. I sin iver att hålla det uppfattade mörkret borta, har man undanhållit information från folket, överdrivit, hittat på.

I fallet med partiledaren har Public Service avsiktligt manipulerat ett citat, som för att avleda uppmärksamheten från det faktum att vi tappat kontrollen över vårt samhälle. Från elfenbenstornen i Stockholms mest homogena områden talas det föraktfullt om ”högerpopulism” så fort någon påtalar det uppenbara: att våra barn kommer att växa upp i ett mycket mer otryggt, våldsamt och dysfunktionellt samhälle än vi gjorde. Men de ledarskribenter som om tjugo år fortfarande har råd att snorta kokain från lyxprostituerade under pågående Davos-orgier (där Sveriges framtid avgörs, snarare än i vallokalerna) kommer givetvis inte heller då att märka av det nya, trasiga Sverige; de kommer fortsätta att använda kreativa begrepp som ”blåbrun” eller ”högerpopulist” för att stämpla pöbeln som oupplyst och moraliskt underlägsen. De kommer fortsätta säga att vi bara har åtta år på oss att rädda planeten, när landet av helt andra anledningar än klimatet redan står i brand. De känner ingen som blivit munkissad av tonårsrånare eller fått halsen avskuren för en satirteckning, så varför bry sig? Mer Champagne, någon?

Det har nu framkommit att Sveriges Radios nyhetssändningar på somaliska, arabiska och kurdiska har felöversatt det aktuella citatet på en nivå som inte endast smutskastar en partiledare och ett parti, utan som uppviglar stora minoritetsgrupper mot det svenska samhället – en subversiv handling med potential att sätta ytterligare städer i brand. Att avsiktligt underblåsa etniska konflikter är ingen liten sak; att göra det för skattepengar är ett kollektivt självmord.

Om vi hade läst om en sådan desinformationskampanj i ett annat land – låt oss säga Ryssland – hade vi kallat det för propaganda. Vi hade förväntat oss det av en totalitär stat. I godtrogna Sverige, emellertid, fortsätter vi bänka oss framför ”nyheterna” som om vi serverades sanningen. Eller pravda, som råkar vara det ryska ordet för sanning.

Jag tror på journalistiken som sådan, egentligen. Den har en helt nödvändig roll att spela. Jag tror också på vikten av auktoriteter, att vi hellre bör lyssna på de insatta, på experterna, på slipade reportrars grävande skildringar, än på vad en obskyr bloggare (som jag) har att säga. Men tilliten, återigen, är bruten. Alltför många gånger har just dessa auktoriteter visat sig driva en agenda snarare än att söka sanningen.

Så hur återupprättar vi tilliten? Jag vet inte. Jag vet bara att vägen framåt är oerhört smal med breda diken. Frestelsen, för många, blir att förkasta allt som mainstream-media säger och på så vis lockas ner i de djupaste av internets kaninhål; att alltid ta den alternativa vägen.
I det andra diket lurar vår bekvämlighet, att fortsätta okritiskt upprepa de perspektiv vi blivit serverade.

För oss vanliga nyhetskonsumenter blir uppgiften nästan omöjlig. Vi har inte tid att dagligen lägga timmar på att idka källkritik – och vi har heller inte alla verktygen. Det är det vi trodde att vi betalade proffsen för att göra åt oss, bland annat via skattsedeln.