Kristi dårar och foliehattar

Kristi dårar

I den ortodoxa traditionen finns begreppet “Kristi dårar”, eller Jurodivyj (Юродивый). De var människor som för sin tros skull agerade irrationellt, provocerande och ofta levde asketiskt. Skillnaden från de sinnessjuka var att dessa personer gjorde det avsiktligt: de kunde skända makten eller chocka sin omgivning genom att bryta anständighetens normer. De levde målmedvetet sina liv i förödmjukelse för att i sina ögon föra fram en sanning, om än på till synes märkliga sätt. De ansågs genom sin galenskap utgöra profetiska röster som varnade folket, makten, omgivningen.

En cyniker skulle kunna kalla detta skådespel för falsk ödmjukhet, för genom att agera dåraktigt försökte de dölja sin upplevda överlägsenhet. Men det finns en annan dimension, vilket skulle kunna sägas ha med det fria ordet att göra. Genom att stå utanför samhället och dess många medföljande lojaliteter och skyldigheter, kunde de tala fritt utan rädsla för att tappa i anseende – det hade de redan frivilligt lämnat ifrån sig; de kunde säga det som andra tänkte men vars pris var för högt att betala.

I ett sammanhang där alla människor förväntas tänka likadant är kostnaden för att yttra en avvikande uppfattning mycket hög. De kristna martyrer som stenades, korsfästes, eller kastades åt lejonen för sin tro (och än idag gör det – se bara på Nigeria) offrar något mycket mer dyrbart än bara sitt anseende; de offrar sina liv, liksom alla de människor som står upp för sin övertygelse under hot om våld, inte bara kristna. Här i Sverige – än så länge – betalar dissidenter inte vanligtvis med sina liv, utan med socialt kapital. Att gå emot strömmen leder till stigmatisering, förlorade uppdrag, avklippta vänskapsband och många gånger icke oansenliga ekonomiska förluster – kort sagt ensamhet, vilket många fruktar mer än själva döden. På så vis upprätthålls självcensuren. Det är nämligen bekvämare att tiga, stryka medhårs, eller rent av sjunga med, än att vara den där jobbiga typen som sätter sig på tvären.

Det spelar egentligen ingen roll för detta resonemang vad den rådande sanningen är, för den förändras hela tiden – bara det att den förändras på ett sådant sätt som gör att alla tycker samma sak samtidigt. Vi har en kollektiv uppfattning åt gången, en hållning som är (i brist på ett bättre ord) halal. Problemet är inte att du tillhör lag Syd eller lag Nord, utan vår mänskliga tendens att vilja förbjuda andra perspektiv än vårt eget.

De som vågar ställa sig upp och säga “vänta-vänta-vääänta nu” betraktas idag inte som kristi dårar utan som foliehattar, i bästa fall som halvtokiga hysterikor och i värsta fall som ett hot mot demokratin. De måste begränsas för att de sprider “misinformation” och “desinformation”, de ska motas av tech-jättar, Trudeau-människor och av den svenska Myndigheten för Psykologiskt Försvar. Du har ingen rätt att råka tänka fel i något avseende, och vad som är rätt, det avgör makten.

Medan vi andra sitter bekvämt i våra belånade villor och flyter med strömmen är det “dårarna” som gör skitjobbet, kastar sig huvudstupa ut i social exil och betalar priset för vår feghet. Det är tack vare dem vi har yttrandefrihet – och det är vårt förhållningssätt till dem som kommer avgöra hur länge denna rättighet finns kvar.

Så tack och lov för alla galningar, för alla de som vågar offra sin prestige; inte för att de alltid har rätt, utan för att de håller liv i det fria ordet genom att våga resa sig och dansa i otakt med tiden.

Facebook
Twitter
LinkedIn
WhatsApp

Relaterade inlägg