Det pågår just nu en het debatt i kulturvärlden om poddprofilen Joe Rogan. Det började med att en musiker vid namn Neil Young (googla om du likt mig inte har en aning om vem han är) ställde ett ultimatum till Spotify: “antingen tar ni bort Joe Rogan från er plattform, eller så tar ni bort mig”.
Eller nåja, det började förstås inte där, det började med att Joe Rogan i sin podcast hade samtalat om covid med två forskare som har en annan uppfattning om pandemin och vaccinet än vad Joe Biden och Magdalena Andersson har.
Detta har klassats som “desinformation”, varpå alltfler artister och tyckonomer har följt efter och menat att Joe Rogan är farlig och att Spotify måste plocka bort honom. Som om det inte vore nog – nu cirkulerar det ett klipp där man letat upp tillfällen där Rogan använder N-ordet och klippt ihop det till en liten remix.
Vilket n-ord, tänker du? Nordkorea? Nangilima? Nigger? Korrekt, det sistnämnda. Han har använt ordet i olika sammanhang där han pratat om att ordet är problematiskt att använda. Han har alltså inte använt begreppet som ett skällsord eller i hänvisning till någon annan person, utan dryftat det som ett intressant exempel på kulturella tabun. Kontext spelar ingen som helst roll för hans belackare, emellertid; man får inte säga ordet, för det har en magisk kraft. Som Voldemort.
Men om du tror att Joe Rogan är problemet har du blivit vilseledd – avsiktligt, är jag rädd. Allting i denna så kallade debatt bär tydliga tecken av den sedvanligt fabricerade indignation som är tillverkad och koordinerad för att avleda din uppmärksamhet från det som verkligen borde uppröra dig.
Syftet med statsunderstödd propaganda i exempelvis Sovjetunionen, sägs det ibland, var inte i första hand att få folk att tycka och tänka som regimen. Nej, “vi vet att de vet att vi ljuger” – syftet var främst att förödmjuka en befolkning genom att få dem att bekänna sig till sådant de visste var osant. Att låtsas vara någon man inte är, att delta i ett skådespel, är demoraliserande. De “fria” medierna i väst antar alltmer Pravdas gestalt – deras vrede är stor, ty de vet att deras tid är kort. Det är därför svenska kulturskribenter diktar ihop krönikor där de gnäller om hur “problematiskt” det är att poddare som Rogan tillåts fortsätta.
Anledningen till att Joe Rogan är så populär är att han, i motsats till de traditionella mediernas tyckare, inte säger hur du bör tänka i olika frågor. Han är en lyssnare som tar in gäster som han samtalar med i tre timmar, där han nördar ner sig i allt från astronomi till jakt eller MMA. Bernie Sanders, Elon Musk, Ben Shapiro, från vänster till höger, högt och lågt – han har trevligt med folk av alla slag. En mer ödmjuk och inlyssnande publik person är svår att föreställa sig, och låtsasanklagelserna om att skulle vara rasist är förstås bara ett desperat försök att tysta honom.
Men syftet med den här texten är inte att försvara Joe Rogan, utan att fundera över vad det gör med oss att aldrig visa människor nåd? Låt oss ponera att Rogan verkligen hade sagt eller gjort något elakt (vilket han med all säkerhet har, precis som du och jag). Han har bett om förlåtelse, lovat bot och bättring, men vad hjälper det? Mobben driver på allt hårdare, de förtalar och skriker sig hesa, ger sig inte förrän de har förstört en karriär och ett rykte. Och i förlängningen vill de förstöra ryktet för alla de människor som någon gång varit i kontakt med den nu kontaminerade individen. Det handlar naturligtvis inte alls om en poddare, det handlar om att statuera exempel så att du och jag ska fortsätta vara rädda för att säga fel sak, tänka fel, tänka själva.
Den som låter sig styras av hämndlystnad, avund och förakt kommer förr eller senare att drabbas av det själv. Nåden är inte bara en sentimental gimmick som man kan plocka fram i slutscenen av en Hollywoodfilm, den är helt nödvändig för vår överlevnad, som individer och som samhälle. Den gäller även dina fiender, nej, den gäller framförallt dina fiender. För med det mått som du mäter med skall det mätas upp åt dig: hur ska jag kunna förlåtas för alla de gånger jag har sårat en vän, en bror, om jag kräver att varje oförrätt som en främling begått mot någon annan ska vedergällas hundrafalt?
Ödmjukhet, nåd och kontext. Dessa utgör vår största bristvara för tillfället.
Dela inlägg
Fler inlägg

Rasmus Dahlstedt läser “Strax utanför centrum”
Den eminente skådespelaren Rasmus Dahlstedt läser en av novellerna ur Vi hör av oss, nämligen Strax utanför centrum. https://youtu.be/YoKG9Epidzo Dela inlägg Facebook Twitter LinkedIn WhatsApp

Fylla gubbe
Fylla gubbe Om en månad fyller jag fyrtio. Jag har med andra ord sådär trettio dagar på mig att krama ur de sista dropparna ur

Könsmaktsordningen
Vad Könsmaktsordningen egentligen är råder det delade meningar om. Här får vi en unik inblick i hur det går till på en anställningsintervju till en

Behind the scoop: Why You Should Think and Act Like a Journalist
Behind the Scoop Sometimes I scribble down thoughts on books I’ve read. They’re not reviews, they’re just thoughts. So my good friend Johannes Koch has

Tankar om språk
De senaste två terminerna, våren och hösten 2021, hade jag förmånen att vid två tillfällen samtala med studenter från universitet runtom i världen, vilka alla

Slutet på civilisationen
När historiker blickar tillbaka på denna tid, vilket år sätter de för slutet av vår civilisation? 2010? 2030? Eller 2020, året då den fria världen

Kontext, nåd och Joe Rogan
Det pågår just nu en het debatt i kulturvärlden om poddprofilen Joe Rogan. Det började med att en musiker vid namn Neil Young (googla om

Tankar om vintertid
Tankar om vintertid Inatt tjänar vi en timme, när sommartid går över till vintertid. Det är en gång per år som dygnet har tjugofem timmar,

Julen är problematisk
Julen är problematisk Julen närmar sig. Tyvärr. Man behöver inte titta speciellt länge på själva interiören i ett hushåll där julen firas för att konstatera