Klimatångest

Klimatångest

”Vad är det med er som inte känner klimatångest?”

Så löd rubriken på en krönika i DN nyligen. Jag har inte läst krönikan eftersom den låg bakom en betalvägg men eftersom frågan ändå har ställts i rubrikform kan jag passa på att försöka besvara den. Jag kan förstås endast svara för mig själv, för anledningarna lär vara lika många som människorna i fråga. Jag är nämligen inte orolig för klimatet. Inte överhuvudtaget. Jag tycks vara immun mot apokalyptiska predikningar eftersom jag har fått i mig höga halter tidigt i livet.

Det fanns en tid när jag levde med domedagen ständigt närvarande – under tonåren kunde Jesus när som helst komma tillbaka för att hämta hem de fromma, inte minst när jag besökte tonårsmötena under pingströrelsens Nyhemsvecka. ”Du som finns här som inte är säker på att du får följa med om Jesus kommer tillbaka ikväll – du bör be den här frälsningsbönen.” Som känslig trettonåring, lagd åt det grubblande hållet, kunde jag förstås bli ”frälst” hur många gånger som helst och ändå inte vara säker på att Jesus var riktigt nöjd med mig. Kanske tog jag inte i tillräckligt hårt? Att bli lämnad kvar i ett jordiskt helvete utan hopp om räddning, att gå evigt förlorad, var inte en tanke att leka med.

Den bävan jag upplevde vill jag emellertid inte endast beskylla dessa predikanter för. Det predikades nåd och om man bara ville så var trons gåva fri att ta emot. Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Den som tror ska bli räddad. Och så vidare. Det fanns ödmjukhet, det fanns kärlek, och de värsta scenarierna var aldrig uttalade, de fanns i min föreställningsvärld – i en känslig själ som alltid tycktes frambringa tanken på katastrofala konsekvenser av de mest vardagliga händelser. Men ändå. Den ödesmättade tonen i dessa tonårsmöten, atmosfären av att något livsavgörande var i görningen, skapade känslor i alla riktningar, inte bara positiva.
Idag tänker jag aldrig på domedagen. Samtidigt klamrar jag mig fast vid min kristna tro, denna hörnsten och stötesten  som gett mig såväl huvudbry som frihet och glädje. Men jag lägger domedagen åt sidan och försöker vila i att jag inte kan göra så mycket åt den, om den skulle komma. Kanske har jag blivit cynisk, kanske ljum – det sörjer jag i så fall.

I den karismatiska kristenhetens periferi finns det monomana domedagsivrare, de som sitter med Uppenbarelseboken i ena handen och Aftonbladet i den andra. När det haglar stora hagelkorn i Kina pekar de i Bibeln och säger ”det står skrivet om detta, slutet är nära.” Varje ny vändning Mellanösterns mellanhavanden tas som intäkt för att den yttersta tiden är här. Det är så när man har ett särintresse (i brist på bättre ord), att det färgar allt man ser. Det gäller alla människor, men sannolikt i varierande grad. Kanske är det oundvikligt att tolka in det man ser i redan färdiga tankesystem. Just nu när apokalyptisk religiositet är på frammarsch på bred front i samhället, i form av klimatpanik, kategoriseras varje översvämning och värmebölja in i temat klimatförändringarna som ytterligare ett bevis för den kommande och plötsliga domen. Och vi glömmer att det alltid har varit så här.

Det må vara så, att människor påverkar klimatet genom koldioxidutsläpp. Om du säger att detta är vetenskapligt konsensus, så böjer jag mig och accepterar det. Men låt oss se till helheten: Idag dör 96 procent färre människor i klimatrelaterade katastrofer än för hundra år sedan, trots att vi är många gånger fler människor på jorden. Det betyder inte nödvändigtvis att det sker färre naturkatastrofer nu, men vi har i alla fall bättre möjligheter idag än någonsin att skydda oss själva (såväl som djur) från extremt väder. Och det är också själva poängen, för en av de allra viktigaste anledningarna till att människor är oroliga för klimatförändringarna är dess påverkan på människans levnadsvillkor.

”Fast lyssna på vetenskapen”, säger du. Men om du med vetenskapen menar att vi har några få år på oss att förhindra att jorden blir obeboelig, då använder du begreppet ”vetenskapen” som synonymt med den lågupplösta version av verkligheten som blivit en avgud. Inte vetenskap, generellt, som ett verktyg för att förstå världen i all sin komplexitet, utan som en fastlagd dogm, vilken tagit fasta på ett av hundratals framtida tänkbara scenarion.

För vetenskapen vittnar inte entydigt om katastrofscenarion. Lobbyister, journalister – ja, en del vetenskapsmän – ropar klimatkris. Men vetenskapen är en pågående diskussion och inom denna är det ytterst få röster som menar att vi ska ha panik. I Hans Roslings bok Factfulness påpekar han det moraliskt fördärvliga i att måla upp de värsta scenarion på bekostnad av en rimlig och realistisk analys, vilket han även hade tagit Al Gore i örat över. Gore hade nämligen uttryckligen tyckt att människor måste skrämmas till att börja agera, något som Rosling vände sig emot. Klimatet är en utmaning, ja, men en bland många, menade Rosling. Och panik hjälper inte människor att fatta rationella beslut.

Människan måste anpassa sig efter skiftande omständigheter. Det är intet nytt under solen. Människan har genomlevt såväl kallare som varmare klimat tidigare. Klimatalarmismen verkar ha vuxit fram i det vakuum som lämnats av tron på Gud. Vi behöver mening i våra liv, och gärna en stor berättelse att knyta an till, där vi kan kämpa för det goda. Jag förstår det. Men som religion är klimatteologin fattig. I den kristna tron finns åtminstone nåden, men i klimatapokalypsen har vi gjort vädergudarna så förbannade att det mycket väl kan vara för sent att omvända sig. Det är en märklig blandning av hybris – att vi till och med tror oss styra över vädret – och fullkomlig maktlöshet, det vill säga att vi är i händerna på lynniga och nyckfulla vädergudar. Men sanningen är att vi alltid har varit i händerna på en fientligt inställd natur som gjort sitt bästa för att utplåna oss. Så vi har byggt hus, vägar, ordnat rinnande vatten och penicillin. Vi lever längre och är friskare än någonsin.

Det pratas mycket om människans rovdrift och girighet, men det är en inkomplett och orättvis bild av vår art. Visst finns den i oss alla, tendensen att exploatera vår omgivning bortom våra grundläggande behov – troligen en av anledningarna till att frosseri har setts som en kardinalsynd. Men det är ett tveeggat svärd, för människans nyfikenhet, skaparglädje och strävan mot en bättre materiell standard har även förmått människan att åstadkomma storartade ting. Ibland har det resulterat i negativa konsekvenser för naturen, men många gånger har vi insett det och lyckats åtgärda problemen.

Den anklagelseakt som nu läggs fram mot tidigare generationer bör därför ackompanjeras av en känsla av tacksamhet. Det är tack vare dem vi överhuvudtaget kan leva utan rädsla för att när som helst spolas eller blåsas bort. Civilisationen är förvisso också ett tveeggat svärd: i och med den har vi fått offra många saker (läs Freuds Civilization and its Discontents), men i gengäld har vi fått väldigt mycket. Trygghet, exempelvis. Jag uppfattar delar av klimatpaniken som ytterligare ett illa dolt angrepp på den västerländska civilisationen; en pseudo-asketisk rörelse som har så stora skuldkänslor över sina ”privilegier” att de måste straffa sig själva och hela världen för sina överträdelser. I kölvattnet av denna kritik av västvärlden kommer de sedvanliga följeslagarna: socialism, antisemitism, revolution. Allt medan Xi Jinping gnider händerna i förtjusning.

Jag gör inte anspråk på att denna text ska lära dig någonting om klimatet, men förhoppningsvis säger den någonting om oss som inte känner klimatångest och varför vi tar oss rätten att gå motströms. Det gör oss inte till dåliga människor. Vi bryr oss lika mycket om miljön som er andra, vi vill i lika hög grad som er behandla vår planet värdigt, verka för människors och naturens bästa, men att göra det i en anda av tacksamhet – inte av skuld, skam och rädsla.

I all välmening.

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp

Förunderlig nåd

En motvillig helbrägdagörare. En bruksort på nedåtgående. En annorlunda pilgrimsfärd från Bosnien till Bergslagen – och ett litet hotell i skogen.

LÄS MER

Relaterade inlägg