Julen närmar sig. Tyvärr.

Man behöver inte titta speciellt länge på själva interiören i ett hushåll där julen firas för att konstatera dess chauvinistiska innehåll: rasifierade pepparkaksgubbar, där den vita, manliga blicken lystet söker sitt tillfälle att sluka dem, som en panegyrik till kolonialt förtryck. Granen, rummets fallossymbol, är maskulint funktionell och fungerar som själva stommen för de feminina utsmyckningarna. Budskapet är tydligt: mannen är rationalitet, funktion, stabilitet medan kvinnan är skönhet och ingenting annat.

Men det är inte endast i periferin av julfirandet som dessa unkna värderingar lyser igenom – själva den grundläggande myten kring julen är chauvinistisk. Ta den centralt belägna symbolen, stallet (i vardagligt tal kallat krubban), där en gosse (förstås) är född och vise MÄN kommer för att ge honom presenter. Att de vise männen sannolikt är zoroastrianer från Persien gör dramat knappast mindre problematiskt. Här har författaren till kristusmyten kulturellt approprierat en etnisk tradition som förtjänar att få representera sig själv, inte ses som “den andre” i en orientalistisk exotisering av Zarthoust.

Av de centrala figurerna i juldramat är endast en sjättedel kvinna – kanske så lite som en tiondel, om vi räknar herdarna. Trots att det är hon som otvivelaktigt genomför det tyngsta arbetet – själva födsloarbetet – har hon föga uppmärksammats genom historien. Medan de tre vise männen än idag lyfts fram för sitt mod och sin klarsynthet, har Maria getts en närmast osynlig roll i kyrkans ikonografi, allt under det att hennes son i egenskap av man har blivit mytens själva mittpunkt.

Med ett sådant centrum är det inte konstigt att själva julfirandet är exkluderande i flera avseenden:

*I egenskap av familjehögtid förkroppsligar julfirandet en rit där “vi”, som tillhör vår egen grupp (konstruktionen “kärnfamiljen”), stänger oss inne och låter “dem” stå utanför. Den som har provat att oannonserat vandra in i en okänd familjs julfirande kan konstatera att det finns ett tydligt vi-och-dom-tänkande. Jag föreslår att du slår dig ner i deras soffa, börjar klämma på paketen och häller upp lite glögg. Armbåga någon i sidan med ett skämt, stäm upp till en julvisa. Om du inte märkt det tidigare så kommer du då märka – hur trevlig du än är – att alla helt enkelt inte är välkomna till denna västvärldens centrala högtid.

*I narrativet kring julen närvarar snön i samtliga visuella representationer – detta trots att snön i allt högre utsträckning är frånvarande i stora delar av världen på grund av klimathotet. Det finns alltså en tydligt konservativ klimatskepsis inbäddad i diskursen om julen.

*Kalle Anka visas med kuslig precision exakt klockan 15 på julafton och följer därmed den företrädesvis vita besattheten av punktlighet. Därmed utesluter man afrikaner, indier och andra som kanske vill kunna sätta sig i soffan kvart över tre, eller halv åtta – eller rentav dyka upp nästa dag. På så sätt gör man det omöjligt för etniska minoriteter att dela denna gemenskap.

*Tomten, representerad som den store nordlige gåvogivaren, skänks en blond och tidlöst godmodig attraktionskraft och frågar om det finns några snälla barn. Det är alltså en villkorad gåva där man exkluderar de barn som faller utanför den rådande normen. Märk väl hur tomten alltid använder begreppet “snälla barn”, aldrig “jämställda barn”, “rättvisa barn” eller helt enkelt – vilket vore det allra mest inkluderande – “barn.” Värt att påminna sig om är att snäll i detta sammanhang knappast är att betrakta som synonym till “empatisk” eller “medmänsklig” utan i korthet “lydig” – vilket bygger på den unkna föreställningen att barn inte är lika kompetenta som vuxna att fatta egna beslut kring sitt beteende.

Dessa exempel är bara toppen på ett isberg. Den som vill fördjupa sig i julens inneboende natur kommer att finna att julen på punkt efter punkt visar sig vara en rasistisk, sexistisk och homofob tradition, vilken snarast bör avskaffas.