Historiens avskaffande

En av de bästa böckerna jag aldrig skrev handlar om ett land som förbjuder det förflutna. Precis som alla andra böcker jag aldrig skrev är den en makalöst insiktsfull och skrämmande bok.

I detta tänkta samhälle, vi kan kalla det Sverige, avskaffar man alltså det förflutna. Av goda skäl, givetvis: det förflutna är ändå så grymt och ojämlikt och barbariskt. Nu, 2018, har vi funnit sanningen om hur vi ska leva våra liv, hur mycket skatt vi ska betala, hur vi fördelar tvättning och matlagning och föräldraledighet, vilka skämt som är lämpliga, hur mycket kolhydrater vi ska äta och så vidare – genom alla tider har man gjort fel, fram tills nu. Underbara dagar framför oss!

Hur förbudet rent praktiskt skulle se ut vet jag inte, men skolämnen som historia skulle i alla fall försvinna. Många böcker skulle brännas, förstås, som i alla dystopier. Det blev inte en roman av detta, och det kommer aldrig bli någon (jag skulle gärna läsa den om någon annan är hågad).

Men det blev något annat än en bok, något mycket mer betydelselöst. Jag och min gode vän Johannes Koch hade fram tills nyligen en podcast tillsammans, The (un)cultured Hypothesis. Konceptet var att jag och han turades om att hitta på hypoteser (oftast väldigt dåligt underbyggda och halvt skämtsamma) om våra respektive samhällen (Sverige och Tyskland). I ett sådant avsnitt, Abolition of the past, hävdade jag (återigen, halvt på skoj) att Sverige kommer att bli det första landet att avskaffa det förflutna. Svenskar ser nämligen Sverige som ett land som ”kommit längre” än alla andra länder och vi förutsätter att alla länder vill – eller åtminstone borde vilja – komma dithän också. Bakom denna uppfattning ligger en underförstådd historicism, det vill säga tron att historien oavlåtligt rör sig linjärt i en bestämd riktning mot det bättre och att den teknologiska utvecklingen utan undantag ackompanjeras av moralisk utveckling. I en sådan föreställningsvärld är Sverige ett föregångsland och vi har ingenting att lära av det förflutna. Kanske är det därför ordet bakåtsträvare är ett av svenskarnas värsta skällsord?

Hursomhelst. Jag och Johannes diskuterade alltså detta, och även om jag inte minns samtalet i detalj vet jag att vi kom in på ämnet barnböcker och hur man vill skydda barn från alla dess förlegade värderingar (inte alls så moderna som våra upplysta värderingar om jämställdhet och… ja, jämställdhet). Johannes frågade då hur svenskarna förhöll sig till den grymma sagan om Hans och Greta. Jag vet inte vad jag svarade, men anledningen att jag kom att tänka på detta avsnitt var att Expressen häromdagen publicerade en recension av en nyutgåva av just Hans och Greta. Recensionen hade rubriken: ”Sluta läsa sagan om Hans och Greta för barnen”. Den bör, enligt recensenten, förpassas till litteraturhistorien. Den är helt enkelt för grym: ”texten återges obarmhärtigt och troget den klassiska sagan.”

Alternativet till att återge texten obarmhärtigt och troget vore att skriva om den, barmhärtigt och otroget. Så att barnen slipper höra om en mor som lämnar bort sina barn i skogen eller en häxa som knuffas in i elden. Kanske kan barnen bara ha gått vilse istället? Och häxan kanske inte alls brinner upp utan blir snäll och säger förlåt för att jag tänkte äta upp er och sånt. Det skulle bara krävas ett lite större ingrepp än det man exempelvis gjorde i den senare tv-versionen av Alfons Åberg: ta bort pappa Åbergs pipa av hälsoskäl och låta Alfons tillverka en skål, inte en askkopp, till sin pappa i present. Eller som man gjorde i den omåttligt populära sovjetiska tecknade filmversionen av Karlsson på taket: låta lillebrors mamma arbeta istället för att, som i boken, vara hemmafru. Sovjet var trots allt ett helt jämställt land där kvinnor arbetade, det mest jämställda landet i världen, någonsin. Möjligen med konkurrens från dagens Sverige.

Ja, antingen stöper vi om det förflutna i vår avbild, värdegrundscertifierar barnböcker, vuxenböcker, filmer och, varför inte, historiska händelser – eller så gör vi det enkelt för oss och bara avskaffar historien helt och hållet. Det vore det bästa. Och med tanke på att Sverige är tillräckligt stort för att vara en stat men tillräckligt litet för att vara en sekt, så ser jag med optimism på utmaningen. Låt oss avskaffa historien tillsammans!

 

Relaterade inlägg