Ibland skriver jag ner tankar om böcker jag har läst. De är inte recensioner. De är bara tankar.

Jag har för mig att Karl Ove Knausgård någonstans i Min Kamp omnämner ett flyktigt möte med Carl-Johan Vallgren och att det av sammanhanget framgår att Knausgård verkligen ser upp till Vallgren som en stor författare. Därför agerar Knausgård tafatt och obekvämt i den stora författarens sällskap.

Sedan dess har Knausgård skapat sig ett enormt namn som författare. Jag kom att tänka på den lilla incidenten nu, när jag för första gången läste en bok av Vallgren. Vi är nog alla sådana att vi blir obekväma när vi befinner oss i närvaron av våra ideal, i närvaron av dem som representerar det vi allra mest strävar efter.

Vallgren är en författare med rytm. Kanske är det inte en slump att han också är musiker. Någon borde utreda det där, göra en omfattande studie där man analyserar språket hos författare som behärskar ett eller flera musikaliska instrument och jämföra med språket hos dem som inte gör det. Det vore intressant att se om det finns en koppling mellan stilistisk skärpa och musikalitet.

Jag vet vad du tänker säga: “Man kan naturligtvis vara musikalisk utan att spela något instrument, eftersom musikalitet snarare är potential eller talang än faktisk skicklighet”. Jag håller med dig i denna invändning, men hur skulle man göra urvalet i så fall? Hur skiljer vi de musikaliska från de icke-musikaliska? Nej, det måste bli mellan instrumentalister och icke-instrumentalister, det blir en enkel sak att ta reda på (sång räknas in bland instrumenten). Knausgård spelar för övrigt trummor, men hävdar att han är dålig på det. Det hävdar han i och för sig gällande det mesta om sig själv, vad jag förstår.

Men nu var det ju Havsmannen jag skulle skriva om, vilket alltså är en bok som Carl-Johan Vallgren har skrivit. Den är stark, sådär så att det svider i bröstet.

Falkenberg, tidigt åttiotal. Nella går på högstadiet och lever under socialt utsatta omständigheter. En alkoholiserad mamma och en pappa som åker in och ut ur fängelset. Hon har en lillebror som är svagbegåvad, vilket tas tillvara av ett gäng ungdomar som utsätter honom för något som går långt bortom mobbning.

Gerard är ledare för gänget. Han är mer än en besvärlig mobbare, han är ondskan personifierad, en högstadieungdom som tycks sakna all empati. Han verkar visserligen kunna finna njutning i andras lidande, men det som framförallt kännetecknar honom är hans fullkomliga likgiltighet. Precis som Mr Hyde (Jekylls alter ego) är det iskylan och nonchalansen gentemot andra människor som framstår som den stora synden. All ondska bottnar i själviskhet, med andra ord, inte nödvändigtvis i att man finner glädje i att göra andra illa. De som råkar befinna sig i vägen för den likgiltige utgör hinder för dennes egenintresse, varken mer eller mindre intressanta än ett besvärligt högt gräs som måste trampas ner på väg mot målet. Gerard gör sig skyldig till mordbrand och dråpförsök och en del däremellan.

Gerard anklagar Nella falskeligen för att ha tjallat vid ett fall av djurplågeri, och utövar utpressning mot Nella som tvingas betala Gerard pengar för att hennes lillebror inte ska bli torterad (igen). Det djävulska i det är att han gör det bara för att han kan. Och de överenskommelser som han sluter med Nella håller han inte, eller låtsas inte minnas. Gerard är kaos och oberäknelighet personifierad.

Parallellt äger händelserna kring den märkliga Havsmannen rum. En varelse har fiskats upp ur havet utanför Falkenbergs kust. Den ser märkligt mänsklig ut, och samtidigt som en fisk. Han är en sorts manlig sjöjungfru och hålls förvarad av några människor med inte så goda avsikter. Havsmannen är en formidabel best på ett par hundra kilo, med en enorm styrka och med förmågan att kommunicera utan ord. Huvudpersonen Nella upptäcker varelsen och tar hand om den, ger den (honom?) vatten.

Om Gerard är ondskan så representerar havsmannen det gudomliga. Han kommunicerar ordlöst, som en inre röst eller snarare som en förvissning eller vetskap, genom telepati eller intuition, kalla det vad du vill. Men endast Nella och hennes vän Tommy är de som hör Havsmannens ordlösa ord. Kanske för att de inte är cyniska och illvilliga (“Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud”.)

Men de andra – Gerard och hans anhang – som bara ser något främmande i Havsmannen, de misshandlar och vanvårdar varelsen, förnedrar honom. När så havsmannen väl låter sig höras av Gerards gäng är det inte en smekfull viskning eller en stilla inre röst, då är det en helig vrede som ljuder. Den enda som slutligen kan besegra Gerard är havsmannen, som gör det genom att offra sitt eget liv och därigenom även räddar Nellas lillebror Robert undan döden.

På ytan låter berättelsen som en skröna – en havsvarelse som fiskas upp, den kan kommunicera med telepati och så vidare – men boken är inte skriven som en magisk skröna. Allting är väldigt realistiskt, det är så verkligt att det gör ont. Man accepterar Havsmannen som en trovärdig berättelse, mycket tack vare att Vallgren är en så god människokännare – det märks på skildringarna av beteenden och karaktärer där han fångar upp små, små detaljer som går de flesta förbi, i alla fall när det gäller att sätta ord på dem.

Det slår mig också hur varje berättelse om gott och ont, om mening och smärta, återknyter på ett eller annat sätt till våra religiösa berättelser. Jag avser inte att läsa in en teologi i Havsmannen, men det är träffande hur godhet, kärlek och självuppoffring är så tätt sammanflätade med varandra. Vi tycks helt enkelt inte komma ifrån berättelsen om hjälten som offrar sitt liv för andra.

Havsmannen gjorde ett starkt intryck på mig och lyckades frambringa genuina känslor av förtvivlan, hämndlystnad, sorg och uppgivenhet. Negativa känslor, förvisso, men kanaliserade genom en upplevelse av skönhet och förundran.