Ibland skriver jag ner tankar om böcker jag har läst. De är inte recensioner.

Ålrajt, så jag har läst Gud: jakten av Joel Halldorf. 

En sak som jag alltid har uppskattat med Joel Halldorf är att han är en god stilist. Det finns en rytm i språket som gör det lättare att ta till sig ibland komplicerade resonemang. Men förtjänsterna med Gud: jakten är större än den rent konstnärliga upplevelsen.

I slutet av sin bok uttrycker Halldorf en önskan om att vår kultur skulle präglas av en dynamisk och levande dialog mellan olika filosofskolor, precis som i antiken – och att målet med boken inte att övertyga utan att stimulera till samtal. Amen, tänker jag.

Det är nämligen en folkbildande bok som jag fogar till min lilla lista över viktiga böcker att läsa för att förstå samtiden. Den tes som Joel Halldorf tar avstamp i är att vår religiösa instinkt finns kvar även när vi har slutat tro på Gud:
“Det finns gott om sekulära substitut. Vi kan dyrka jaget, nationen, folket, ledare, rikedom, marknaden, mänskliga rättigheter, geniet, konsten eller framsteget.” (s 18). Han menar vidare att alla är religiösa i två avseenden: att alla kan göra andliga erfarenheter, och att alla tillber.

Halldorf tar upp en rad moderna fenomen – religiösa som sekulära – och analyserar dem från ett teologiskt perspektiv, vilket låter oss förstå att skillnaden mellan det religiösa och sekulära kanske inte är så stort som vi oftast vill tro. Här ryms Knutby och Trump, Luther och Jordan B Peterson. För övrigt får jag känslan av att Joel Halldorfs ärende delvis överlappar med Petersons. Visserligen kritiserar Halldorf Peterson i boken – Halldorf ser Peterson som en heretiker, en intressant heretiker, förvisso, men ändå en heretiker som predikar en sorts gärningslära – men mellan raderna anar jag hos Halldorf en större beundran för kanadensaren än vad som anses legitimt att uttrycka i egenskap av svensk kulturidkare. Jag kan givetvis ha fel, men oavsett deras olikheter skönjer jag just denna önskan att återupprätta en sorts kunskap kring den kristna traditionen, på vilken vår civilisation till stor del är byggd. Likheten mellan Peterson och Halldorf består i att de tycks varna för att kasta ut barnet med badvattnet (även om de inte är överens om hur barnet ska omhändertas). Mot slutet av boken, och i ljuset av vår religiösa analfabetism, skriver Halldorf mycket riktigt: “Kan kristna värderingar överleva av ohejdad vana och pragmatism? Jag är tveksam.” s 268

Vad, frågar han sig, är grunden till värdegrunden? Det är en relevant fråga. För de som vill ersätta religion med exempelvis “vetenskap” finner snabbt att begrepp som “alla människors lika värde” är rent trams ur vetenskaplig eller ekonomisk synvinkel. Så hur länge överlever våra idéer om att alla ska ha samma rättigheter när vi sågat av det påståendet från den judeo-kristna stammen? Vem vet.

Intressant är att den uttalat kristne Halldorf har gett ut sin bok på den sekuläre humanisten Christer Sturmarks Fri Tanke Förlag. Sturmark har dessutom skrivit förordet. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker mig skönja en dylik ohelig allians på flera håll på senare tid, mellan “nyateister” och kristna. Dessa två olika läger har varit ihärdiga debattmotståndare under många år. Att de nu börjar dela plattform och uttrycka en större ömsesidig uppskattning (det finns många exempel, exempelvis Ravi Zacharias besök hos Rubin Report) kanske har att göra med att de funnit en gemensam opponent i postmodernismen. På senare år har nämligen grundläggande antaganden som länge togs för givna börjat behöva försvaras – som föreställningen om objektiv sanning. Såväl teism som ateism förutsätter att sanning är ett uppnåeligt mål. Deras oenighet bottnar i vad som är sant och inte är sant – vilket visserligen inte är en trivial sak med tanke på att frågan handlar om Guds existens – men de delar en kärlek till sanning som begrepp och deltar i samtal under gemensamma spelregler. Dessa spelregler består bland annat i antagandet att logiska motsägelser kan avfärdas som ogiltiga argument, utan att nödgas försvara logik som verktyg för att dra slutsatser. Det är dessa grundvalar, själva spelplanen för samtal, som det postmodernistiska paradigmet söker dekonstruera.

Men jag kanske övertolkar Halldorfs och Sturmarks bromance, som kanske bara är just en bromance. De kanske gillar samma musik eller något? Nåja, tillbaka till boken: När vi har övergivit vår tro på kristendom har vi inte blivit förnuftiga ateister, utan snarare börjat röra oss mot en sorts nyhedendom, menar Halldorf. Religionerna har inte i första hand ersatts av filosofi, litteratur eller konst, utan av konsumism:
“Hedendomen hotar också att smyga sig in i en optimistiskt lag, samtidsanpassad svensk frikyrklighet. Men den reducerar Gud till en kosmisk butler: en ande som ska rycka ut till vår tjänst närhelst vi gnider på lampan”. (s 59)

Halldorfs tour de force innehåller ett intressant avsnitt om pingströrelsens historia – om hur svarta och vita, män och kvinnor, verkade tillsammans och bröt barriärer för över hundra år sedan. Han skriver om varför Trump har stort stöd av vita evangelikaler, han utforskar ämnen som ensamhet och gemenskap, teknologi och gnosticism. Om nationalstatens utveckling. Om längtan efter mystik i en avförtrollad värld. Om hur svensk mission bidrog till att forma såväl Denis Mukweges hedervärda arbete som Ugandas inhumana attityd till homosexuella. Ingenting är svart eller vitt. Eller kanske snarare, allt är både svart och vitt samtidigt. Halldorf hjälper till att nyansera bilden av religionens roll i världen. Jag gillar hur han vänder och vrider på perspektiv och tvingar oss ifrågasätta våra serverade uppfattningar: “Problemet i Knutby var inte för många dogmer, utan för få.” (s.69)

Ett plus är hans populärkulturella referenser, som innefattar såväl Frank Costanza (Seinfeld) som Karl-Ove Knausgård. Dessutom i kombination med klokhet, vilket är rätt sällsynt. Som när han sätter fingret på kristenhetens balansakt gällande politik: “Kyrkans politiska utmaning handlar om att lämna maktanspråken bakom sig, men utan att acceptera trons privatisering.” s 202.

Halldorf avslutar sin bok (för att återknyta till en tidigare referens) med tre helt egna “rules for life” (eller i alla fall andliga råd).

Vilka de är? Du får väl läsa boken.