Om en månad fyller jag fyrtio. Jag har med andra ord sådär trettio dagar på mig att krama ur de sista dropparna ur tillvaron innan ålderdomen träder in. Vad borde jag ägna mig åt? Simma med delfiner eller hoppa bungyjump, bara för att bocka av någon trött bucketlist ur en kvällstidning?

Att jag snart är lika gammal som min far var när han var fyrtio år, är en teori som är svår att ta på allvar. Jag kallar det för en teori, inte ett faktum, för mycket tyder på att jag är mycket yngre än min far var i denna ålder. Det handlar naturligtvis inte om sådana triviala saker som att han bar en mockajacka i fyrtioårsåldern medan min hustru klär mig i parkas eller vad det heter, nej, det är något annat. Exakt vad kan jag inte sätta fingret på. För medan fyrtioåringar är medelålders är jag…ung. Visst är jag det?

Eller?

Jag nämner inte detta för att göra en sak av min födelsedag. Den har inte betytt någonting för mig på tjugosju år. Ja, minns faktiskt när det slutade vara speciellt. Kvällen innan jag fyllde tretton gick jag och lade mig precis som jag hade gjort tidigare födelsedagar, med förväntan och spänning. Tidigare år hade födelsedagen haft ett skimmer över sig, nej, mer än så, den var förtrollad. Det kändes i hela kroppen att det var födelsedag. Men när jag vaknade nästa morgon insåg jag att min födelsedag var precis som vilken dag som helst. Alla omständigheter – tårta, ballonger, presenter och sång – var optimerade för att upprätthålla barnets eufori, men någonting inom mig hade förändrats. Hur jag än ansträngde mig kunde jag inte frambringa den där magin. Ett paket var ett paket, inte en förtrollad låda med oändliga möjligheter. Magin hade försvunnit, för gott.

Men tillbaka till fyrtio-grejen. Min mors fyrtioårskalas, jag minns det väl. I alla fall en händelse: när övriga festdeltagarna var på ovanvåningen satt jag och spelade Alfapet med min far och en kvinnlig bekant till familjen på nedervåningen. Utan att veta bättre lade jag ordet KÅT. I min värld var det en sorts hus, jag hade ju hört min kompis prata om vem som bodde i vilken kåt. “Det där är allt en stor kåt, det.”
Det var bara det att han hade sagt kåk, förstås, och jag hade möjligen blandat ihop det med den mer specifika boendeformen kåta.

Hursomhelst, där låg bokstäverna, lagda av en nioåring, och stirrade oss alla i ansiktet. Kåt. Pappa och kvinnan blev tysta, de såg på varandra lite förläget, såg på spelplanen, de såg på mig. Kanske strök sig farsan lite i nacken, som för att göra av handen någonstans, jag minns inte men det känns rätt.
“Ja, jo.”
“Vadå?” sa jag. “Det ÄR ett ord. Jag VET att det är ett ord.”
“Jo.… Det…”

Mer tystnad.

Jag kände mig frustrerad och insisterade ännu hårdare på att få mitt ord godkänt, så att de till slut gav med sig. Detta helt utan att det framgick vad jag trodde att det betydde – och vad det i verkligheten betydde. Min käre far förklarade för mig några timmar senare att “du förstår när en man och en kvinna…”

Nej! Nej, nej, nej!

Missförståndet var otroligt pinsamt för mig. Idag tänker jag att detta kan ha bidragit till en sorts fobi jag har för just missförstånd. Jag har en välutvecklad radar för sådana situationer, såväl sådana jag själv riskerar att ge upphov till, som sådana som uppstår i min omgivning. Jag kan avbryta samtalet mellan, säg, två arbetskamrater och ropa “vänta-vänta-vänta, bryt” eftersom jag inte kan stå ut med tanken på att missförståndet ska löpa vidare till en okänd och kanske obehaglig slutdestination. Det kan till och med vara så att min aversion mot missförstånd är en anledning till att jag skriver. Det skrivna ordet tillåter en precision och eftertänksamhet som minimerar risken för de tvetydigheter som spontana samtal ger upphov till.

Skitsamma. Det jag vill säga är att jag minns min mors fyrtioårsdag och jag vet mycket väl att hon då var en mycket, mycket gammal kvinna.

Någonstans i Apostlagärningarna (Bibeln, för er lekmän) står det om en man som var över fyrtio år och blev helad. Lukas kastade väl in den detaljen eftersom det gör det mirakulösa ännu mer obegripligt – få levde till den respektabla åldern. Gubben var i princip nere för räkning och ändå, ändå, blev han helad. Fyrtio år har genom alla tider varit en ansenlig ålder fram till nyligen. Idag sitter vår generation och spelar dataspel eller vad det heter. En del åker skateboard. Många, en del skulle säga FÖR många, spelar padel.

Tiden är inte linjär, den tycks vara exponentiell. Att det skulle vara lika långt härifrån till nittiotalet som det var från nittiotalet till sextiotalet är helt orimligt. Alla vet att sextiotalet är förr – att det alltid varit förr – medan nittiotalet är nutid. Eller – håll i dig – åttiotalet är alltså lika långt från idag som det är från fyrtiotalet. Obegripligt.

När vi växte upp hörde vi förstås äldre människor säga att de minsann också hade varit unga. Vi förstod det i teorin, som en sorts abstrakt och vag princip. Men de var vuxna, alltså som en beständig egenskap. De hade ju alltid varit av typen vuxen, en väsensskild varelse, inte bara i grad utan också i sort. Att de faktiskt fortfarande var en kontinuitet av det där barnet de en gång hade varit, det fanns inte på kartan. Men så är det: jag är fortfarande nio. Och arton. Och tjugofem. De individerna finns i mig, och, förstår jag nu, de finns i alla som har haft förmånen att passera dessa milstolpar.

Men det förändrar inte saken. Jag vidhåller fortfarande att jag är yngre än mina föräldrar var när de var i min ålder.