[I CS Lewis satiriska bok “Från helvetets brevskola” från 1942 sänder en erfaren djävul studiebrev till sin adept om de bästa metoderna för att föra en själ till förtappelse. Jag har länge tänkt skriva en liknande brevsamling, kanske i form av en bok, men väljer att göra det i bloggform istället – på så sätt ges jag friheten att improvisera och ta mig an det med ett större mått av lekfullhet och mindre press. Kalla det fan fiction (oavsiktlig ordvits) om du vill. Låt inte min eventuellt dåliga prosa avskräcka dig från att läsa originalboken av Lewis, som är ett litet mästerverk. Denna brevsamling som jag nu lägger fram, utspelar sig i nutida Sverige. Avsikten är att publicera ett brev i veckan eller så. Kanske roar det någon, vad vet jag – vi får se hur många brev det blir, jag gör det på lediga stunder medan jag skriver på en helt annan bok. Detta är första brevet, håll till godo.]

Käre Vemod,

Din patient har av allt att döma hamnat i vad människorna själva kallar en livskris. Av tonen i ditt brev kan jag utläsa att du ser detta som en skänk från nedan. Du har helt rätt i att detta utgör en stor möjlighet för oss att ta herraväldet över henne och att föra henne till Vår Faders hus. Jag vill dock lyfta ett varningens finger. I situationer som dessa finns det alltid en risk att patienten vänder sig till Fienden, som ett patetiskt uttryck av hjälplöshet. Här balanserar vi på en slak lina: precis samma utsatta läge kan Fienden använda för sina vedervärdiga syften. Det gäller för dig att förstärka krisens alla känslor av panik, bitterhet och självömkan och samtidigt kväva den nytända initiativförmåga som krisen ger upphov till.

Detta är ditt uppdrag: jag vill att din patient ska gå från kris till depression, från depression till ångest, från ångest till självförakt, från självförakt till hopplöshet, från hopplöshet till alla dessa saker samtidigt och från detta – till döden. Hur hon väljer att till sist avsluta sitt liv lägger jag mig inte i (även om du vet att jag haft en förkärlek för repet ända sedan Judas, dessvärre en metod som sjunkit i popularitet). Hursomhelst, det viktiga är att hon lider till den grad att hon inte finner någon annan utväg. Skräcken – för döden, för livet – ska bränna som en eld i hennes bröst, ska få hennes blod att koka, tinningarna att dunka. Hon ska hata sig själv, ja, hata hela världen.

Självförakt är fantastiskt, för det är den ultimata formen av själviskhet. Ingen inbilskhet, fåfänga eller självgodhet i världen kan stänga av patienten från sin omgivning såsom sant självförakt. Det gör henne så uppslukad av sig själv att hon inte ser andra människor – och inga problem blir så stora som hennes egna. I självföraktet finns ingen empati. Därför blir hennes avslut det yttersta uttrycket för självupptagenhet. Ingen annans omdöme eller råd har kunnat ge någon effekt, hon litar endast till sig själv och finner där – ingenting. På så vis blir hennes sista handling ett sätt för henne att döda hela världen; när en person dör, dör hela hennes universum och alla hennes minnen, handlingar och personer hon någonsin varit i kontakt med.

Jag vet. Denna metod är inget självklart sätt för oss att vinna själarna. Fler än en gång har jag blivit snuvad på en själ efter ett mycket effektivt arbete helt efter regelboken, där till synes självklara medborgare av helvetet på ett outgrundligt sätt stulits ifrån oss av Fienden i själva dödsögonblicket. Hade vi varit allvetande hade jag kanske inte alltid förespråkat denna modell. Eftersom själarnas slutgiltiga öde alltid endast avgörs av Fiendens ogenomträngliga vilja, kan vi aldrig förutsäga utgången. Min föreslagna metod, emellertid, har den stora fördelen att det bereder oss ett stort nöje medan vi strävar mot den eviga förtappelsens slutdestination. Hennes avslut blir utropstecknet för ett utdraget lidande (ah, denna vår livsluft) och startskottet för ett annat – omgivningens – lidande.

Du har gjort en utmärkt kartläggning hittills. Hennes politiska uppfattningar, intressen, allt det där har naturligtvis varit användbart på sitt sätt, men jag önskar att du kunde göra lite mer än endast vad som förväntas av dig i din befattningsbeskrivning. Detta ämbete kräver sina övertidstimmar – hur tror du annars att jag har uppnått min position? Ansträng dig med andra ord för att verkligen ge mig en detaljerad bild av patienten. Hur ser hennes sömnmönster ut? Hur många minuter borstar hon tänderna? Är hon pedantisk? Sitter hon långt fram eller långt bak på bussen? Ge mig allt! Jag vill att du blir besatt av patienten (inte bara hon av dig). Jag vill att hon ska uppta allt ditt tankearbete till dess att vi är klara med henne. Som din mentor (betydligt mer erfaren, skicklig och helt enkelt överlägset diabolisk) kommer jag givetvis att finnas med för att stötta dig i dina förehavanden.

Jag har tidigare skrivit att det finns två sorters människor: de som beskyller sig själva för världens alla problem – och de som beskyller världen för sina egna problem. De förstnämnda kan vi dränka i självförakt, de sistnämnda i bitterhet. När jag skrev detta till dig trodde jag inte att du skulle ta det så bokstavligt. I själva verket är bitterhet och självförakt två sidor av samma sak. De som anklagar världen, anklagar sig själva, även när de inte vet om det. Därför, min käre Vemod, vill jag inte att att du lägger tid på att utröna om hon tillhör den ena eller den andra sortens människa – utan att du verkar för att uppmuntra tendenser hos patienten att gå i såväl den ena som den andra riktningen.

Du har en lång resa framför dig. Patienten har, om jag förstår dig rätt, inte uppvisat ett enda tecken på att umgås med tankar på att avsluta det hela. Men hav förtröstan! Tillfällen kommer att ges där du kan bidra, steg för steg, till att vänja henne vid tanken. Tålamod, käre Vemod, tålamod och hat.

Din,
Mefisto