För de mänskliga mötenas skull

Någon gång då och då, när jag vid ett middagsbord i förbigående råkar nämna att jag nyligen hyrt en DVD-film, blir det helt tyst i rummet. Ingen rör sig – en öppen hand på väg att greppa ett glas, en servett mot en mun – allt stannar upp som i en stillbild. Därefter utbyts blickar runt bordet, som för att utröna huruvida jag skämtar. Hörde jag rätt? DVD?

Ibland brister sällskapet ut i skratt (gamle skojare där) men ibland blir det en fortsatt obekväm tystnad, kanske missmod, tills någon rutinerad isbrytartyp armbågar bordsgrannen i sidan: ”han betalar säkert med kontanter också, hahaha”.

Jag har egentligen inget att säga till mitt försvar. Det är 2018, vi behöver inte lämna tv-soffan för att få tillgång till världshistoriens samlade underhållningsutbud. Men innan du kallar mig bakåtsträvare vill jag betona att jag älskar smidigheten och möjligheterna som den nya teknologin har gett oss. Den gör att jag kan kommunicera på ett helt nytt sätt, att jag kan arbeta effektivare, växla sömlöst mellan Bach och Metallica i lurarna, och inte minst, skicka emojis föreställande katter.

Så vi behöver inte åka och hämta en film eller – hemska tanke – lämna tillbaka den. Och på flygplatsen checkar vi in själva, i matbutiken scannar vi varorna, på hamburgerkedjan beställer vi på en skärm. Vi shoppar, gör bankärenden och bokar resor på mobilen – allt utan att behöva titta upp och interagera med en enda människa. Smidigare, snabbare, bättre, jag instämmer.

Men ibland, bara ibland, funderar jag över hur det påverkar oss när vi skalar bort alla de mänskliga möten som uppstår spontant när vi lånar böcker, beställer skräpmat, handlar kläder och, ja, hyr en film – möten med människor som vi annars aldrig skulle träffa, som vi heller inte har ett intresse av att möta. Butiksbiträdet, bankiren, främlingar, helt enkelt. Jag vet, man kommer inte in på livets mening eller världspolitik med kassörskan (det gör man bara med taxichaufförer, de vet ofta vad som egentligen hände med Palme), nej oftast sträcker sig konversationen som längst till ”var det bra så – ja tack – kvittot?” Men ändå. Vi vet inte hur viktig den där kvittokonversationen är för att träna vår sociala förmåga. Tänk om den är helt central? Kan vi veta säkert?

Efter detta mitt utförliga DVD-försvar har vännerna runt middagsbordet börjat sträcka på sig, de gäspar och tittar på klockan. Grytan var fin, det var den, vi får bjuda igen någon gång. De skjuter ut stolarna, ställer sig upp. Det är ju en dag imorgon också. Däcken ska bytas, du vet. Såna grejer. ”Så ni stannar inte på dessert?” De tittar på varandra, skakar på huvudet, sen går de mot hallen, på led. ”DVD”, hör jag dem fnissa när de går ut genom dörren.

Så för de mänskliga mötenas skull har jag lovat mig själv: från och med nu ska jag enbart hyra film online.

 

Relaterade inlägg