Jag skrev nyligen att om jag någon gång inleder en mening med orden “det positiva med corona” – skjut mig. Jag skojade. Skjut mig inte. För det positiva med corona, nu när vi ändå är inne på spåret, är att vi hypokondriker äntligen får en sorts upprättelse.

När man är hypokondriker är ett blåmärke förmodligen början på slutet. En vag buksmärta är utan tvekan bukspottkörtelcancer. När det stänker från grannen i pissrännan (ja, det har hänt – skyll inte på mig) får vi aids, garanterat. I varje nysning hör vi liemannens skratt. Så vi har lärt oss att öppna toalettlock med fötterna, liksom att spola och låsa och vrida om dörrhandtag. Vi har redan vant oss vid att backa i samtal med närpratare (och om det inte hjälper, att armbåga dem i ansiktet).

Det har hänt att folk kritiskt har sett på när jag utövat avancerad akrobatik för att undvika handkontakt med publika föremål. Men de ser inte kritiskt på mig längre, utan med godkännande. Bra, säger coronapoliserna. Bra, säger besserwissrarna, de som slaviskt följer Folkhälsomyndigetens presskonferenser med popcorn. Inplastade popcorn, förstås, ett och ett. För nu är hypokondrikernas beteendemönster i det närmaste institutionaliserat. Vårt forna beteendemönster, ska sägas, för nu när ni andra försöker komma ikapp har vi liksom gått vidare.

Det är helt enkelt inte lika roligt att vara hypokondriker när alla andra är det också. Vi är inte speciella längre. Nej, det där med dödsångest är SÅ 2019. Vi är som de som lyssnade på Metallica redan när de var ett östtyskt jazzfusion-experiment och som vägrar att acceptera någonting från och med the Black Album. Nej, de tidiga skivorna ska det vara, inget annat, för det får det att verka som att vi har en insikt som går de andra förbi. Det må låta som en trasig torktumlare i dina öron men jag, minsann, hör de subtila lagren av trolltobaksinducerad briljans genom oväsendet.

Vi är som de där som var tidigt ute med att gå runt och hävda att de “har gluten”, vad nu det innebär. De var speciella ett tag, lite exotiska. Vi andra sa “vad coolt” och tittade storögt på dem. “Vad coolt. Gluten hette det, sa du?”
“Japp. Gluten. Betoning på u:et.” De kisade kaxigt, som om de satt inne på oändligt fuck-off-kapital.

Men nu ska alla ha gluten. Och laktos. Och … ja, hypokondri.

Så vad ska vi göra, alla vi hypokondriker som ändå hade hittat en egen subkultur, vi som kunde recitera FASS på firmafesten som ett partytrick? Nu när hypokondri har blivit norm, menar jag?

Vi gör väl det man alltid har gjort. Vi hittar något nytt att vara först med, vi trampar upp nya stigar och hittar helt egna sätt att visa att vi är speciella.

Vad tror ni om detta: Vinterbad? Vinterbad har nog ingen tänkt på. Där har vi en nisch.