Det nya normala

Det nya normala

Det pratas en del om hur vi ska gå vidare nu när kinaviruset förhoppningsvis håller på att förlora sitt grepp om världen. ”Det nya normala”, säger folk och låtsas om att de vet vad de själva menar. ”Det nya normala”, upprepar vi och nickar.

Vi ska minsann inte gå tillbaka till det där gamla normala som var innan, nej, det ska vara nytt och fräscht. Det nya normala. Vad detta innebär i praktiken är det få som reflekterar över. För en del ger det en diffus föreställning om att vi aldrig kommer att skaka hand igen. Vi kanske börjar buga eller göra en dans eller något sådant istället. För andra betyder det färre fysiska möten till förmån för digitala diton. Ytterligare andra tänker att vi aldrig kommer att resa i samma utsträckning igen. Det alla verkar ha gemensamt är en vag uppfattning om att ”det nya normala” är här och att det på något märkligt sätt är bättre än hur det var förut.

Kanske nödgas vi tänka så eftersom den största fobin vi har är att vara omoderna. Vi kan ju inte gå bakåt, hur skulle det se ut? I det offentliga samtalet används begrepp som ”modernt” och ”omodernt” som argument – som om något blir mer eller mindre rätt för att det tillhör vår tid eller någon annan tid. När ärkebiskop Antje Jackelén (äntligen) uttalade sig negativt om att politiska partier skulle styra kyrkan, gjorde hon det med argumentet att det är ”otidsenligt”. Som om kyrkan måste vara tidsenlig, eller som om tidsenlighet på något sätt är en moralisk kvalitet. (Jag har skrivit om detta fenomen i inlägget Historiens avskaffande)

Ja, hursomhelst. Jag misstänker att det är den typen av förrofobi (kom just på ordet, tackar tackar) som gör att vi inte kan tänka oss att gå tillbaka till ett slags normalläge:
”Visst, pandemin har tagit oräkneliga liv och förändrat vårt beteende i grunden, isolerat människor och skapat ensamhet på en skala vi inte sett tidigare … MEN den är också en möjlighet.” Så säger de hurtfriska och positivt tänkande livscoacherna som älskar att se MÖJLIGHETER där andra ser problem. Vad denna möjlighet består i är oklart. En möjlighet att ”build back better”?

Jag vet inte vad deras vision av framtiden är, kanske en värld där vi alla sitter som förvuxna tonåringar i våra släckta rum, nedsjunkna i ”gamingstolar” (vad är det för FEL på folk?) och kommunicerar med hjälp av emojis? Det är inte speciellt långt ifrån min föreställning om helvetet. En alltigenom kliniskt steril omgivning, utan fysisk kontakt, utan folksamlingar och svettiga gruppkramar, kanske ger färre sjukdomar, men det lär också beröva oss våra själar.

Det nya normala tycks lite grann vara som en värld helt styrd av de som i alla lägen propagerar för ”hälsa”. Du vet, de som ser allt i livet som ett instrument för det egna ”välbefinnandet”, de som offrar varje njutning, varje pralin och allt som skänker livet mening på livslängdens altare. De köper sig några minuter mer tid, till vilken nytta? Vad ska de göra med sin tid? Burpees?

Tänk om du vaknar upp en morgon när pandemin är över och du finner att ditt liv ägs av den mest besatta typen av PT, den som tvångsmatar dig med spenatblad och skriker FYRTIO UPPHOPP – NU! Var det detta du önskade när du pratade om det nya normala? Inte? Så gör mig då en tjänst. Om jag någonsin inleder en mening med orden ”det positiva med corona var ändå att…”
– skjut mig.

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp

Förunderlig nåd

En motvillig helbrägdagörare. En bruksort på nedåtgående. En annorlunda pilgrimsfärd från Bosnien till Bergslagen – och ett litet hotell i skogen.

LÄS MER

Relaterade inlägg

Ett svar till “Det nya normala”

  1. […] skrev nyligen att om jag någon gång inleder en mening med orden ”det positiva med corona” – […]