Ibland skriver jag ner tankar om böcker jag har läst. De är inte recensioner.

I en av Aron Flams oneliners som komiker klargör han skillnaden mellan rasism och antisemitism. Han säger något i stil med att “rasism riktar sig mot lägre stående raser.”

Ett sannare skämt är svårt att hitta, och det kan vara värt att ha detta i åtanke när man navigerar bland självutnämnda antirasister och “israelkritiker” genom Sveriges samtalsklimat. Judarna uppfattas av antisemiter inte som underlägsna utan tvärtom som överlägsna (de styr ju världen). Kanske kan detta delvis förklara vänsterns utbredda antisemitism, en vänster som stoltserar med att “sparka uppåt”. Jag nämner detta eftersom det i läsningen av Det här är en svensk tiger framgår hur Sveriges höga moraliska svansföring står i kontrast till landets historia gällande det judiska folket.

Att skiten skulle träffa fläkten när Det här är en svensk tiger kom ut kunde man ha förutsett, med tanke på dess anspråk. Redan att starta själva förlaget under namnet Samizdat motarbetades av Bolagsverket, under förevändningen att det kunde väcka anstöt. För dig som är Sovjetnörd är “Samizdat” ett bekant begrepp, bokstavligen med innebörden “ge ut själv”, men som historiskt mer specifikt syftar till litteratur som var regimkritisk.

Den uppmärksammade cirkusen runt omslaget är en fars där polisen beslagtog tusentals böcker för att Beredskapsmuseet startat en process om upphovsrätt mot Flam. I skrivande stund fortsätter processen med en överklagan efter att Flam vunnit i tingsrätten.

Visst, det skulle kunna vara tillfälligheter att just denna bok har stött på så många problem, att det verkligen handlar om upphovsrätten av Bertil Almqvists En svensk Tiger och så vidare. Men man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att påpeka att det finns många som gärna hade sett att bokens budskap liksom tystades ner. En svensk tiger ju.

Boken är underhållande på ett sätt som en rent akademisk avhandling i ämnet inte skulle komma undan med. Den är oortodox i den bemärkelsen att den rymmer såväl hårda fakta som freudiansk-jungianska spekulationer om hjältemyter – detta för att kasta ljus över hur Olof Palme uppfattas i svenskarnas kollektiva (under)medvetande. Den som är psykoanalytiskt eller psykodynamiskt lagd lär uppskatta de kreativa läsningarna av Olof Palmes liv. Med “kreativa” menar jag inte förljugna (som i “kreativ bokföring”) utan snarare just att Flam väver in discipliner som inte vanligtvis används i de hagiografier som tillägnas våra hjältar. Eller snarare – han synliggör den mytologi som outtalat genomsyrar vår förståelse av hjältar såsom Olof Palme.

Palme är en viktig person för att förstå Sveriges förhållande till Israel och antisemitism. Han normaliserade relationerna till Arafat och PLO medan dessa fortfarande sågs som terrorister. Han jämförde även Israels agerande med nazityskland, vilket än idag är ett vanligt återkommande grepp av antisemiter. Antisemitismen har nämligen en kontinuitet genom historien, den kan inte beskrivas som sporadiska utbrott av judehat i olika tider utan kan anses ha en sorts tradition, en tradering från tid till annan. Luther, Marx, Hitler, stormuftin al-Husseini och så vidare, de behövde inte uppfinna det på nytt varje gång. Andra världskrigets antisemitism, exempelvis, är inte väsensskild från dagens antisemitism som präglar stora delar av mellanöstern.

Eftersom vänstern (i dess vida bemärkelse) är intresserade av så kallade maktstrukturer, det vill säga vem som anses svag och vem som anses stark, misstänker jag att vänsterns problem med antisemitism har att göra med deras många gånger märkliga antirasism, som egentligen är symptomatisk för hela Sverige. Det faktum, till exempel, att vi kallar invandrare för “nysvenskar” är, tror jag, ett uttryck för en sorts paradoxal antirasistisk rasism. Underförstått anser vi det fult att kalla någon för utlänning; att förvägra dem svenskheten anser vi är att förvägra dem deras mänsklighet. Detta eftersom vi tror – nej, tror oss veta – att svenskarna är mänsklighetens måttstock.

Denna nedlåtande antirasism är egentligen djupt rasistisk och överlappar med antisemitismen i hög utsträckning, eftersom judar är det folkslag som har fördomen om sig att vara smartare och slugare än andra. De har i antirasisternas värld status av någon form av högintelligent superskurk, varför de liksom oftast får klara sig själva när rasism ska motarbetas. Det handlar kanske delvis om just detta, i linje med Flams inledande skämt, att den “överlägsna rasen” ses som moraliskt förkastlig per definition, att deras överlägsenhet rättfärdigar att man föraktar dem, medan andra etniciteter – de “underlägsna” – behöver vårt omhändertagande.

Okej, tillbaka till boken. En träffsäker sammanfattning av dess kärna skulle kunna vara detta citat:
“Nazitysklands uppgång går hand i hand med den svenska välfärdsstatens uppbyggnad. Folkhemmet är byggt på stulet guld från mördade judar och ockuperade länder.” (s. 457)

Det är förstås en väldigt allvarlig anklagelse, men en anklagelse som Flam backar upp med många fakta som pekar i den riktningen: om arkiv som har rensats ut, om krigsskadestånd som Sverige nödgats betala, och så vidare – allt med källhänvisningar.

Så vad handlar Det här är en svensk tiger om? Om Socialdemokratins smutsiga byk? Ja, delvis. Om ett brott som aldrig har erkänts? Ja, det också. Om ett land som cyniskt har skott sig på andra människors olycka? Ja.

Att vi agerade omoraliskt och fegt under kriget är vi inte ensamma om. Vi är heller inte ensamma om att ha varit sådär allmänt antisemitiska. Men i ljuset av vår historia är vi kanske ganska unika i vårt självbedrägeri som den moraliska supermakten. Därför är Det här är en svensk tiger viktig: det är en bok som borde göra Sverige en aning mer ödmjukt.