Brev 5 – längtan bort

[I CS Lewis satiriska bok ”Från helvetets brevskola” från 1942 sänder en erfaren djävul studiebrev till sin adept om de bästa metoderna för att föra en själ till förtappelse. Jag har länge tänkt skriva en liknande brevsamling, kanske i form av en bok, men väljer att göra det i bloggform istället – på så sätt ges jag friheten att improvisera och ta mig an det med ett större mått av lekfullhet och mindre press. Kalla det fan fiction (oavsiktlig ordvits) om du vill. Låt inte min eventuellt dåliga prosa avskräcka dig från att läsa originalboken av Lewis, som är ett litet mästerverk. Denna brevsamling som jag nu lägger fram, utspelar sig i nutida Sverige. Avsikten är att publicera ett brev i veckan eller så. Kanske roar det någon, vad vet jag – vi får se hur många brev det blir, jag gör det på lediga stunder medan jag skriver på en helt annan bok. Detta är det femte brevet, håll till godo.]


Käre Vemod,
Det fint att du uppmuntrar patienten att förakta sitt arbete. Få henne att inse att hon inte uträttar någonting av värde, att arbetet tvärtom är det som hindrar henne från att göra det som verkligen spelar roll – vad nu det kan vara. Mer och mer bör hon komma till insikt om att alla de år som hon suttit i kassan är bortkastade. Denna enkla reflektion bör ge henne panikkänslor. Därför är det extra positivt att du äntligen har lyckats få henne att vilja “bli någon”. Ännu är det oviktigt för henne vad denna någon är, så länge det är just någon, i kontrast mot den “ingen” som hon för närvarande ser sig som. Det finns hundratals möjliga vägar för henne nu: hon kan göra sig ett namn som konstnär, utbilda sig till läkare, göra något uppseendeväckande i tv. Samtliga alternativ förefaller henne lika realistiska och orealistiska. Allt hon vet är att hon måste lyckas – med vad är oväsentligt. Det är viktigt att du håller alternativen så öppna som möjligt – så fort hon väljer bana finns det en risk att hon låter sig uppslukas av denna på ett sätt som skänker henne sann mening.

Du ska alltså hela tiden distrahera henne med andra möjligheter än den hon för närvarande är upptagen med. Funderar hon på att studera vidare? Påminn henne om att hon kan satsa på sången istället! Drömmer hon om att bli lokförare? Smickra hennes goda handlag med barn, ska hon inte bli förskollärare?

Låt alla dessa alternativ – vart och ett vilket skulle kunna skänka henne mening om hon så bara kunde bestämma sig – bli så många att hon förblir passiv. Ge henne en stark längtan bort utan att låta henne tydligt se vart hon längtar. Stressen detta skapar blir ett effektivt motmedel mot klarsyn. Under rådande omständigheter känner din patient att det är någonting som hänger över henne, utan att veta riktigt vad. Som att det är något som måste göras, något brådskande som verkligen borde tas itu med – en uppgift, ett åtagande av något slag. Hela tiden finns det där i bakhuvudet men hon hittar det aldrig. Hon känner sig stressad även när hon inte har något framför sig, därför att känslan trumfar förnuftet när rädslan för att misslyckas är så stark. Låt henne försöka komma på vad det är, låt det hålla henne vaken på nätterna, för ju mer hon kämpar, desto mer frustrerad blir hon av att det undflyr henne hela tiden – som ett namn hon vet att hon kan, men som tillfälligt tappats bort.

Nå. Patientens högmod säger henne å ena sidan att hon är för bra för att hålla på med sitt tramsiga arbete, medan hennes bekräftelsebehov kastar tvivel över att hon är värd någonting överhuvudtaget. Det är mellan dessa två poler hon kastas, en växelverkan mellan fullständig megalomani och självförakt. Du behöver inte vara rädd för att uppmuntra hennes högmod, för det kommer aldrig att motverka hennes självförakt – tvärtom kommer det att förstärka det.

Kan du fortsätta denna bana kommer patienten att bete sig på ett allt annat än respektfullt sätt mot kollegorna och kunderna. I sin egen föreställningsvärld är hon ämnad för något större. Det må ligga någonting i att hon verkligen skulle kunna göra större nytta någon annanstans, men det är oväsentligt. Det du ska göra är att vattna det lilla frö av arrogans som dessa tankar sått i henne. Varför skulle hon stå ut med att märka hyllor eller lyssna på någon som vill bråka om fem kronors utlovad men icke infriad rabatt? Hon!

Det är en i allra högsta grad intressant detalj du nämner, närmast i förbigående, att hon börjat utveckla ett mått av förakt för sin chef. Spä gärna på hennes känsla av att han är en komisk och ömklig figur. Intala henne att han går där, kung över sin lilla matbutik, och känner sig stolt. Som om han har åstadkommit någonting? Vad har han för inflytande, bortom sin lilla värld? Där strider han fram och myser, älskar att visa världen att han har blivit något. Men har han det? Nej, han är ingenting! Ett skämt! En förlorare som söker revansch genom att domdera med sina anställda. En patetisk karaktär, lågbegåvad och, ja, ful. Han försöker kompensera sin brist på skönhet med humor – dålig humor dessutom. Att han i verkligheten är ödmjuk och hjälpsam är oviktigt. Låt henne så projicera alla sina egna sämsta sidor på honom.

När du för in henne i dessa tankebanor kommer hans beteende att tolkas in i hennes färdiga domslut. Skrattar han åt en anställds skämt är han en inställsam popularitetssökare. Skrattar han inte är han en snobb, oförmögen att umgås med fotfolket. Om du spelar dina kort rätt kommer hon att le triumferande varje gång han ber henne göra något. Du har ingen makt över mig, jag är fri, tänker hon – du kommer att vara kvar här och tömma banankartonger när jag går vidare till något större. Något viktigare. Hon ska känna att hon blivit bestulen på tio år och att det är han som är förövaren. Det är därför hon också tillskriver honom några av hennes egna värsta egenskaper: revanschlusta, högmod, och så vidare.

Detta högmod är hennes sätt att göra upp med sina känslor av att vara värdelös. Det är en motattack. Men det är bara en tunn fernissa som kommer att krackelera förr eller senare. Kan du få hennes arrogans att övergå i rent hat är detta naturligtvis det bästa. Hat är ett effektivt sätt att bryta ner en människa, och då menar jag inte hatets objekt, utan dess subjekt. Visst är det underbart att se människor lida av andra människors hat, men vi får inte glömma bort vårt slutmål. Jag vet själv hur lätt det är att dras med i entusiasmen över människors lidande. Under en tid följde jag på lediga stunder en pojke som mobbades för sitt talfel. Det var ett frekvent återkommande nöje att se honom komma hem från skolan där han regelmässigt stängde in sig på rummet, kastade sig på sängen och grät med ansiktet i kudden. Det blev som ett beroende för mig, jag njöt av att se hans kropp skaka av vanmakt och förtvivlan. Jag hade inte en tanke på att just denna vanmakt kunde leda till att han skulle vända sig till Fienden för hjälp. Dessvärre var det exakt det som hände. Kan du förstå hur lurad jag kände mig? Med andra ord, var uppmärksam på riskfaktorer. För all del, gläds åt att människor lider, men se till att ha deras slutdestination i ständig åtanke.

Jag vill alltså vara tydlig med att det inte per automatik är den som blir hatad som närmar sig oss. Det är hatets avsändare som dras mot helvetet, inte dess mottagare. Det finns givetvis möjligheter att upptända hämndkänslor hos den som utsatts för hatet, och på så sätt göra denne själv till en hatare, men vi ska inte ta ett sådant händelseförlopp för givet. Nej, hatet gör som bäst nytta när det gnager och förtär en människa inifrån, till den grad att hon inte längre kan älska. Då har vi lyckats, oaktat eventuella yttre offer. Det kanske till och med är bäst att hatet endast förblir så att säga en intern angelägenhet, ett hat utan medvetna mottagare.

Din överlägsne,
Mefisto

Relaterade inlägg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *