[I CS Lewis satiriska bok “Från helvetets brevskola” från 1942 sänder en erfaren djävul studiebrev till sin adept om de bästa metoderna för att föra en själ till förtappelse. Jag har länge tänkt skriva en liknande brevsamling, kanske i form av en bok, men väljer att göra det i bloggform istället – på så sätt ges jag friheten att improvisera och ta mig an det med ett större mått av lekfullhet och mindre press. Kalla det fan fiction (oavsiktlig ordvits) om du vill. Låt inte min eventuellt dåliga prosa avskräcka dig från att läsa originalboken av Lewis, som är ett litet mästerverk. Denna brevsamling som jag nu lägger fram, utspelar sig i nutida Sverige. Avsikten är att publicera ett brev i veckan eller så. Kanske roar det någon, vad vet jag – vi får se hur många brev det blir, jag gör det på lediga stunder medan jag skriver på en helt annan bok. Detta är det fjärde brevet, håll till godo.]

Käre Vemod,

Du får inte leva i villfarelsen att svenskarna tror att de är bättre än andra, nej, de avskyr allt som kan påminna om självupphöjelse och skrytsamhet. Vafalls? Har de månne ödmjukat sig? Ingen orsak till oro. Häri ligger det fantastiska och djävulska i svenskarnas självuppfattning: de tror inte att de är bättre än andra – de vet att de är bättre än andra. De är så fullkomligt övertygade om detta faktum att de snarast försöker dölja sin överlägsenhet genom en nedlåtande storsinthet gentemot främmande människor och kulturer. Därför är utlänningar i Sverige nysvenskar – det är nämligen förringande att benämna någon som något annat än just svensk, eftersom det underförstått innebär att de inte är lika intelligenta, upplysta, världsförbättrande – kort sagt: inte lika mycket värda. Svensken är människa, nej, hon är Människan. Att förvägra människor svenskhet är att förvägra dem mänsklighet.

Det är därför jag ser det som ett slöseri med tid att försöka vända på patientens ideologiska böjelser. I din långa utläggning om patientens diverse uppfattningar anar jag att du fäster aningen för stor vikt vid politik. Vilket styre landet har är ur vårt hänseende av underordnad betydelse, för skiljelinjen mellan gott och ont går genom varje människa, inte mellan länder eller mellan politiska partier. Detta är emellertid något som patienten bör hållas ovetande om. Hon får gärna tro att det finns en skarp linje mellan ont och gott som löper mellan människor och deras uppfattningar.

Därför är det en förfärlig idé att försöka förmå patienten att ansluta sig till ideologier som naturligt är främmande för henne. Nej, låt oss gräva där vi står. Nå, hon säger sig stå på de svagas sida. Detta faktum är besvärande för oss, jag instämmer. Men in i denna till synes för Fienden behagliga position kan vi sträcka våra tentakler.

Det bästa du kan göra initialt är att förmå henne att närma sig sin ideologi som en förklaringsmodell till hennes egna motgångar på ett personligt plan. Det vill säga, det handlar om henne. Vem är rik? Den som har mer än henne. Vem är privilegierad? Den som har högre status än henne. Alla de gånger hon blivit besviken, förolämpad, motarbetad eller själv har misslyckats – låt henne förstå att dessa inte är isolerade incidenter som beror på ett nyckfullt och oberäkneligt universum eller på slumpmässiga krafter, nej allt detta bör tillskrivas ett strukturellt förtryck som motarbetar just henne. Lösningen på hennes personliga tillkortakommanden infinner sig först när hennes ideologi blir universellt accepterad. Detta ska inte underskattas, för det är samma drivkraft som gav oss åtskilliga årtiondens njutning under det förra århundradet. Låt henne drivas av hämndlystnad men predika rättvisa, låt henne förtäras av bitterhet men tala om jämställdhet, och framförallt – låt henne tro att det mörka hon känner och det ädla hon talar är en och samma sak.

Det spelar med andra ord ingen roll vilken ideologi din patient tillhör – din uppgift är att förgifta den motivation som kan komma från Fienden, och göra den till vår. Förstår du? Frihet! Medlidande! Fosterlandskärlek! Oavsett vilka nominella bevekelsegrunder hon anger, kan du vända dem till din fördel. Huvudsaken är att hon har en ideologi överhuvudtaget. Ideologier som sådana är användbara i det att de parodierar Fiendens agenda. De är som lågupplösta bilder av en oändligt komplex mänsklighet – höger eller vänster, för eller emot, bevara eller förnya – människorna reducerar sig själva till tvådimensionella varelser, oförmögna till djupseende. Att de kan bli rättfärdiga genom politiska ståndpunkter är en idé som vi med list smugglat in i deras sinnen, och ett effektivt sätt att låta dem skjuta ifrån sig sin existentiella börda. Att helt enkelt befinna sig på “rätt” sida (vad rätt sida är varierar givetvis på i vilket sammanhang patienten befinner sig) blir ett smidigt sätt för henne att signalera sin förträfflighet och sopa sitt självtvivel under mattan.

Men, tänker du, är det inte just självtvivel vi ska så in i henne? Är det inte just den känslan vi ska ge näring, den gnagande känslan att något är fel med henne? Käre Vemod, jag läser dina tankar – hur begränsad du är i ditt intellekt, din djävul! Vi ska ge henne mer ångest än hon kan hantera, men hon ska anklaga sig själv utan att ställa de relevanta frågorna. Hon ska, som det gamla skämtet lyder, inte leta där hon tappat sina nycklar utan under lyktstolpen eftersom det där är ljust.

Ditt uppdrag är att anklaga henne för att sedan förse henne med försvaret. Det är nämligen skillnad på självrannsakan och självanklagelser, skillnad på att förlåta och att ursäkta: att en människa inte kan förlåta sig själv beror sällan på att hon anser sig vara en dålig människa utan tvärtom, att hon är en bra människa – för bra för att begå handlingar som kräver förlåtelse. Det är också därför du bör förse patienten med geniala ursäkter varje gång hon närmar sig någon av sina misstag med uppriktig ånger. Hon hade inget val, omständigheterna tillät inte annat, hon bara råkade, hon förstod inte bättre… Att ursäkta sig själv är nämligen det bästa sättet att undvika att förlåta sig själv, för där de perfekta ursäkterna finns, där krävs ingen förlåtelse.

Det är inte de ödmjuka som straffar sig själva utan de stolta, de som har en så stark lojalitet mot sina höga ideal att verkligheten måste ha fel, inte idealen. Att hon accepterar sina brister och förlikas med dem är vad Fienden vill – det, käre Vemod, måste vi hålla henne ifrån.

Jag hoppas att du har förstått mig, käre Vemod: jag vill fortsättningsvis inte höra mer om människornas patetiska politiska strävanden, jag vill veta mer om patientens drivkraft, hennes sorger och glädjeämnen – av vilka det ska bli färre. Tro inte att jag låter din enfald gå obemärkt förbi. Vår Fader i Avgrunden förbereder lämpliga disciplinära åtgärder i skrivande stund.

Din,
Mefisto
PS. Åt helvete med svenskarna.
DS.