Brev 3 – isolering

[I CS Lewis satiriska bok ”Från helvetets brevskola” från 1942 sänder en erfaren djävul studiebrev till sin adept om de bästa metoderna för att föra en själ till förtappelse. Jag har länge tänkt skriva en liknande brevsamling, kanske i form av en bok, men väljer att göra det i bloggform istället – på så sätt ges jag friheten att improvisera och ta mig an det med ett större mått av lekfullhet och mindre press. Kalla det fan fiction (oavsiktlig ordvits) om du vill. Låt inte min eventuellt dåliga prosa avskräcka dig från att läsa originalboken av Lewis, som är ett litet mästerverk. Denna brevsamling som jag nu lägger fram, utspelar sig i nutida Sverige. Avsikten är att publicera ett brev i veckan eller så. Kanske roar det någon, vad vet jag – vi får se hur många brev det blir, jag gör det på lediga stunder medan jag skriver på en helt annan bok. Detta är det tredje brevet, håll till godo.]


Käre Vemod,

Kom ihåg att människans psyke är en egen plats, där hon kan skapa sig ett himmelrike mitt i helvetet och, vad som är viktigare, ett helvete mitt i himlen. Helvetet är ett sinnestillstånd. Därför kan du vila trygg i vetskapen att patienten alltid endast är ett par flyktiga tankar från Vår Fader i Avgrunden. Och du vet du vet vilka tankar vi har för patienten, inte fridens tankar utan skammens.

Låt mig säga några saker om skam, denna förträffliga drivkraft som berett människor så mycket lidande. Skam är en naturlig ingrediens i deras liv. Vi kan inte skapa den, men vi kan som med allt annat överdriva den, vi kan få den att verka för syften som går bortom dess vanliga funktion. Denna känsla kan drabba patienten närsomhelst, den gnagande känslan att något är fel med henne. Det naturliga, givetvis är att hon söker förklaringen till detta. Här vill jag att du, som den förnuftiga varelse du är, bistår henne med genomtänkta förklaringsmodeller till var känslan kommer ifrån. Var hennes åklagare och advokat på samma gång, ge henne en ny infallsvinkel och låt henne sväva iväg i fantasifulla spekulationer.

Det är en intressant iakttagelse att patienten har börjat umgås mer frekvent med sina vänner. Hennes behov av sociala kontakter verkar omättligt och hon knyter många nya bekantskaper. Här finns ett ypperligt tillfälle, nu när självkänslan är sämre än vanligt, att driva henne att söka omgivningens godkännande. Detta kommer också att göra henne mer uppmärksam på sina egna misstag – och vännernas reaktioner på dessa, inbillade som verkliga. Som din beskrivning av vännens 30-årsfest gör gällande: hon framstår mer eller mindre som festens centrum, lättar upp stämningen, ger komplimanger på rätt ställen till rätt person och skapar en positiv atmosfär, för att sedan gå hem, gråta, och känna sig som ett misslyckande. Det är tydligt att sociala kontakter innebär en stor anspänning för henne. Den person hon är bland vänner känner hon inte igen när hon är ensam. Att din patient har en tendens att älta är mycket positivt – jag har själv hjälpt patienter att kasta bort timmar, till och med år, på ändlösa överläggningar med sig själva. Det räcker med en viskning: ”du är falsk.” I denna eftertankens kranka blekhet går hon igenom kvällen med en luskam där varje samtal, varje förfluget ord, varje blick kan tas som bevis för att hon är en fördärvlig människa.

Den tomhet hon naturligt känner när umgänget är över bör du komplettera med en känsla av skuld. Vad var det hon sade till den eller den personen? Där patientens rädsla för att såra är så stark att alla sinnen är på sin vakt, där är omgivningens minsta skiftningar ett dåligt omen – ett höjt ögonbryn eller en förvånad min synes henne som ett hotfullt tecken på stundande katastrof. Vad katastrofen innebär är hon inte säker på, förutom en vag känsla av att bli försakad. Jag vill att du använder varje social sammankomst som ett sätt för patienten att hamna allt djupare i dessa tankemönster. På så vis kan du få henne att ägna sig åt ett sisyfosarbete: ensamheten leder henne till att söka de sociala höjderna – och det sociala skapar en ensamhetens eftersmak varje gång skratten tystnar. Som hos varje missbrukare kommer det dröja länge innan hon inser sin last. Hon kommer vägra erkänna att det är umgänget som skapar ensamheten, det ytliga, hövliga umgänget som inte är sprunget ur en längtan efter gemenskap utan en längtan från ensamhet.

Det finns emellertid risker. Risken, som alltid, är att hon faktiskt upptäcker sann vänskap. En riktig vän riskerar att på kort tid rasera vårt arbete. När en människa på allvar intresserar sig för patienten bör du därför misstänkliggöra dennes motiv. Mer än så, få patienten att inse att den nya vännen aldrig kommer att acceptera henne när det framkommer hur hon egentligen är. För att skapa detta avstånd mellan människor bör du för det första se till att deras samtal alltid drivs av önskan att visa upp det bästa hos sig själva. De får aldrig så att säga tappa masken. De är flockdjur, dessa varelser, och risken är att om en av dem vågar visa svaghet så följer de andra efter. Bubblan får inte spräckas. Eftersträva att konversationerna kretsar kring tapeter och restips, aldrig om våndan i att vara människa, aldrig om känslan att inte vara tillräcklig.

Om du lyckas med att hålla henne med många ytliga bekanta, snarare än några få nära vänner, kommer du på sikt inte behöva vänta på att hon kommer hem till sin kammare för att känna sig djupt olycklig. Nej, låt henne för all del umgås med ett stort antal människor, men låt deras skratt och glädje vara påminnelser om hennes egen olycka. Faktum är att den bästa ensamheten du kan framkalla är den som uppstår när hon, omgiven av vänner, inser att det inte finns någon tillflykt från tankarna, inte ens där, hos de “käraste” av bekanta. Ett helvete mitt i himmelriket.

För det andra bör du få patienten att inse att känslorna hon bär på är skamfyllda och mycket ovanliga. De andra verkar så tillfreds med sina liv, med sina bedrifter, med sina arbeten, att hon förmodligen är den enda som bär på dessa känslor. Låt henne inse att hennes inre är så unikt och mörkt att ingen kommer att förstå henne, ingen kommer att älska henne om de får reda på vad som döljer sig under ytan. Ju mer hon bär på detta ensam, desto mer kommer tankarna att få karaktären av en mörk hemlighet. Ju längre detta får fortgå utan avhjälpning blir själva isoleringen och tystnaden ett argument för henne att känslorna faktiskt är just så hemska som hon befarat. Varför skulle hon annars ha dolt dem under så lång tid? Att hon inte öppnat sig blir med andra ord ett skäl att inte öppna sig.

Du förstår kanske varför isolering är en metod jag alltid förespråkar när jag är ute och föreläser för er juniordjävlar. Förutom nämnda fördelar går det förstås emot Fiendens vilja. Han har skapat människorna för gemenskap – “sann” gemenskap – vilket innebär att isolering direkt motverkar hans plan för dem. Och kanske ännu viktigare, gemenskap utgör Fiendens själva natur i någon slags obegriplig matematisk ekvation där ett är lika med tre (hur hans vägar sannerligen är outgrundliga).

Isolering, Vemod, isolering och åter isolering är alltid i enlighet med Vår Fader i Avgrundens vilja.
Din,
Mefisto

Relaterade inlägg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *