Det förvånar mig en aning, käre Vemod, att du oroar dig för patientens plötsliga beslutsamhet att bli lycklig. Jag var av övertygelsen att även de mest juniora av djävlar kände till lagen om lyckans bieffekt. Med andra ord: välkomna istället hennes initiativ.

Missförstå mig inte – vi vill på intet sätt att patienten ska vara lycklig. Men låt mig illustrera vad jag menar med en liknelse från en annan av människors främsta drivkrafter. Jag har haft flera patienter som har lagt ner sin själ i att söka efter någon att inleda romantiska relationer med. Det har alltid varit ett underhållande skådespel, för ju mer angelägna dessa varelser är om att finna sin älskade, desto mindre attraktiva ter de sig för sin omgivning. Den desperation som en människa i ett sådant tillstånd utstrålar är avskräckande i andra människors ögon. När så patienten har gått så långt i sitt sökande efter kärleken att hon gjort det till sin livskallelse, har hon klivit ner i en ensamhetens kvicksand. Hon trampar och kämpar, men dras allt djupare ner till dess att hon helt försvinner.

Ingen människa vill nämligen ha något gratis. När de erbjuds romantik utan ansträngning, utan minsta osäkerhet eller spänning, då blir de misstänksamma. Detta fungerar även omvänt: ju mer obrydd en person verkar, ju mer tillfreds med sin tillvaro hon är, desto mer åtråvärd blir hon: “till den som har, åt honom skall varda givet”, för att citera Fienden själv (jag läser Bibeln som Fan läser bibeln, något jag har fått motta icke oansenliga mängder beröm för nedanifrån).

På liknande sätt är det med lyckan: den som ser som sitt uppdrag att göra sig själv lycklig, kommer aldrig att finna lyckan. Den är en biprodukt, som så många av människans mest åtrådda storheter. Lyckan infinner sig gradvis och omärkligt, som när en elev plötsligt inser att hon talar ett nytt språk flytande. Språket fanns inte i de grammatiska reglerna eller i de ändlösa tabellerna utan i innehållet – i själva meningen. När hon så intresserar sig för vad fransmannen eller chilenaren faktiskt säger, när hon fascineras av romanen på tyska, när själva innehållet i det som förmedlas är i centrum, då faller det andra långsamt på plats. När hon tvärtom strävar efter språklig perfektion, när hon medvetet navigerar mellan prepositioner och tempusböjningar, då blir hon frustrerad och missar poängen. Språket finns i den förmedlade meningen, lyckan likaså. Lyckan arbetar sig in från periferin när en människa låter sig uppslukas av något helt annat – när patienten söker det som är meningsfullt, om det så är genom att ta hand om de fattiga eller genom att samla frimärken. Hon jagar lycka men finner meningslöshet; hon söker mening och finner lyckan. Meningen är själva födan, lyckan är smaken. Låt henne sålunda jaga smak utan föda, en abstraktion, en hägring – aldrig det som är meningsfullt och innehållsrikt.

Men det finns ytterligare ett skäl att uppmuntra patientens jakt på lycka. Jag hade en gång en patient (det var för övrigt ett riktigt prestigeuppdrag och ett av de svåraste jag tagit mig an) som ivrigt hävdade att Fienden var död. Han nådde ut med detta budskap i vida kretsar, men problemet var att han inte endast uttryckte sig så av lättnad över att slippa Fiendens tyranni: han sörjde delvis denna förlust, för han såg att det plötsligt ålades människorna att uppfinna sina egna värden och värderingar. Sanningen hade mördats, och alla ideal blev nu relativa. Jag visste inte vad jag skulle göra med denna hans observation. Kom ihåg att du och jag drivs av förnuft och inget annat – människan har något annat i sig som tycks ge dem förmågan att använda vad de kallar fantasi. Vad de får ut av litteratur och konst och musik är för mig en gåta, annat än att de väcker i människorna “känslor”, något jag ännu inte har hittat en rimlig definition på. Du kommer att märka att människorna ofta uppträder irrationellt, det tycks vara en gåva de har givits av Fienden.

Hursomhelst, om jag kunde vara säker på att min forna patients uttalande var en krigsförklaring mot Fienden hade jag applåderat det. Det föreföll dock som att det pågick något annat i detta hans påstående, en ton på en mänsklig våglängd – som ju verkar i gråzoner och tvetydighet – varför jag ännu idag inte kan säga till hundra procent vad som drev honom. Hans observation, däremot, tycktes stämma överens med vad människorna nu upplever: de har tappat tron på sanningen som sådan, vilket innebär att de nu måste uppfinna hjulet på nytt. Gemensamma ideal har tjänat deras samhällen som en spelplan inom vilken de kan verka för sitt allmänna bästa. Nu är var och en nödgad att skapa sina egna regler – och ingen vet vad spelet är. När de måste uppfinna sina egna värderingar, då tvingas de även uppfinna sitt eget värde. Har patienten ett värde, i sina egna ögon? Det vet hon inte, hon måste bevisa det för sig själv.

Patientens jakt på lycka ger oss därför en andra fördel: hon ensam är ansvarig att ta reda på vad lycka är – och hur hon ska nå den, det är den börda som lagts på hennes axlar. Du måste se till att valmöjligheterna blir så överväldigande att hon kollapsar under dess tyngd. Det är nämligen endast genom begränsningar som människan ges möjligheter på riktigt: kompositören arbetar med ett begränsat antal toner men skapar ett oändligt antal möjliga symfonier. Ett oändligt antal toner, å andra sidan, blir en obegriplig kakofoni. Din uppgift är att se till att hennes inre ska fyllas av just denna obegriplighet, denna ändlösa ström av intryck, till dess att hon står orörlig och stirrar. Som en kund med för många valmöjligheter återvänder hon tomhänt och förvirrad.

Slutligen, käre Vemod, ber jag dig att ge mig en uppdatering om patientens umgängeskrets! Jag är ett socialt geni och bidrar gärna ödmjukt med några tips.

Din,
Mefisto