Den personliga tillfredsställelsen av moralisk överlägsenhet ska inte underskattas. Du har stött på dem tidigare, innan kinaviruset kom och gjorde livet surt för oss alla. Då satt de där i sina bilar och tutade indignerat så fort någon cyklade över ett övergångsställe (”du ska LEDA cykeln”), de övervakade med polisiär nit att de blå tossorna användes på vårdinrättningen och de tog strid över sina felaktiga svar i Trivial Pursuit (”men Zaïre ÄR Kongo”).

Alla de som kort sagt är övertygade om att människan är skapad för sabbaten och inte tvärtom, alla de har fått en skänk från ovan: en hel uppsättning nya samhälleliga förhållningsregler. Du skall inte stå närmare än två meter ifrån din nästa, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. Du skall inte harkla dig offentligt. Du ska inte träffa fler än sju personer samtidigt, och på en restaurang ska du inte sitta med din familj. Du ska helst inte skratta och ha trevligt, ty sådant sprider smitta.

Det är som julafton för paragrafryttare; det formligen vattnas i munnen på dem över denna helt färska regelbok. Där patrullerar de gatorna, ensamma förstås, men ändå förenade själsligen, och letar med ljus och lykta efter någon som bryter mot de nya buden. De har olika inriktning, från de passivt aggressiva lappskrivarna till de mer konfrontativa (alltjämt med två meters avstånd) roparna. De mest besatta och allra mest nöjda över sin egen rättrådighet är emellertid viftarna: de som inte bemödar sig med att säga något eller skriva lappar utan bara subtilt vifta. Du står och pratar på trottoaren med en bekant, ”kul att ses, är du kvar på ekonomiavdelningen?” och denna pandemins Don Quixote vill gå förbi. Han (eller hon, de finns ju också) stannar upp och bemödar sig inte ens att se på er. Han tittar rakt fram, håller upp handen och viftar med den i sidled. Det är hans sätt att säga ”det ska inte ens behöva sägas.” Han har rätten på sin sida, han vet att ni känner reglerna. Han är så rättskaffens att det löper en rysning av välbehag längs ryggen och uppför nacken på honom. Du kan se det på hans ilskna men belåtna leende.

Tro inte att han skyr folksamlingar, nej, han söker sig till dem så att han kan lösa upp dem. Han söker något att reta sig på, hans öron letar efter skratt att tysta, hans näsa luktar sig till middagar att förstöra, hans ögon söker efter leenden att kväsa. Hans vrede är stor, ty han vet att hans tid är kort – pandemin lider mot sitt slut. Hur ska han finna mening efter detta? Kan han gå tillbaka till att spraymåla hundskit? Kommer det någonsin att kännas meningsfullt att påtala bristfälliga cykellysen igen?

Det positiva för oss andra är att vi nu bortom allt rimligt tvivel vet vilka våra angivare kommer att vara den dag då Sverige går över till ett fullskaligt Stasi-samhälle.
”Han har uttryckt förlegade åsikter. Omoderna och förlegade. Inte alls nya och fräscha. Adress? Äpplestigen…”